Bondebloggen

Världens längsta januari

Sådär ja! Nu är jag tillbaka i bloggen igen. Vi har i år genomlidit världens längsta januari. Sjuka och trötta, och sjuka och penicillin. Snökaos och frysta vattenledningar. Fryst bandfoder. Ibland har man lust att bara sätta på stand-by läge och försvinna. Det är ju så att hur läget än är måste alltid djuren skötas. Det får helt enkelt inte märkas för dem att bonden är sjuk och trött.

Nu har det ju inte bara varit elände även om det kan verka så. Vi har fått många små nya liv i ladugården.

Nyfödd
Det är ett magiskt ögonblick när mamma ko träffar sin nyfödda för första gången. Luktar lite först, och så slickar hela kalven ren och torr.

Här ger 971 Docka sin lilla kalv di. Kalven får gå hos sin mamma minst ett dygn innan de skiljs åt. Därefter flyttar kalven till småkalvsavdelningen där det är noggrann övervakning. Små kalvar är ganska känsliga varelser, precis som små bebisar. Mamma ko börjar sitt jobb som mjölkproducent. Hon blir ledig först två månader innan nästa kalvning.

Snökaoset måste man ju också gilla, iallafall om man är åtta och tio år.

Vi har haft en fästning framför huset, så att man har åkt kana ut och in. Det är uppiggande att tidiga morgnar när det är nattsvart ute försöka jonglera sig ut till ladugården utan att bryta några ben, och spännande!