Fosfor ingår i vårt DNA och bidrar tillsammans med kalcium och vitamin D till ett starkt skelett och friska tänder.
Fosfor är det ämne som är näst vanligast i kroppen (efter kalcium). Den största mängden finns lagrad i skelettet. Fosfor förekommer i kroppen som fosfat.
Fosfor bidrar till en normal ämnesomsättning. Det finns i många av de enzymer som styr ämnesomsättningen och ingår i kroppens "energivaluta", ett ämne som kallas ATP (adenosintrifosfat). Fosfor finns i många olika sorters mat, främst i proteinrika livsmedel som mjölk och ost, kött, fisk och baljväxter. Brist på fosfor förekommer inte hos friska personer.
Det rekommenderade dagliga intaget skiljer sig mellan olika åldersgrupper:
Barn, tonåringar och vuxna 10-20 år
700 milligram
Vuxna
600 milligram
Gravida
700 milligram
Ammande
900 milligram
2 dl mellanmjölk ger 208 mg fosfor. Det motsvarar 35% av RDI för vuxna personer.
100 gram ost (31%) ger 490 mg fosfor. Det motsvarar 82% av RDI för vuxna personer.
Brist på fosfor uppstår inte hos friska människor och är ovanligt. Brist kan leda till urkalkning av skelettet, tandskador, försämrad njurfunktion, problem med bukspottskörteln, och kan ge nerv- och muskelproblem.
För mycket fosfor påverkar också skelettet negativt. Det beror på skelettets roll i att hålla syra-bas-balansen hålls i schack. Om fosfatkoncentrationen i blodet blir för hög ökar surhetsgraden vilket balanseras genom att kalcium och fosfor förloras från benvävnaden och på längre sikt innebär detta att skelettet försvagas. Överskott av fosfat är ovanligt hos friska personer och utgör ingen risk för normalkonsumenten.
Fosfor eller fosfater som tillsats används till exempel i läskdrycker, en del ostar, glass, desserter, kakor, soppor och såser samt vissa kött- och fiskprodukter. De tillsatser av fosfater som är godkända att användas i livsmedel utgör dock ingen risk förutsatt att de konsumeras i normala mängder. Fosfater används också i allt mindre omfattning inom livsmedelsindustrin.
Källa: Livsmedelsverket: Fosfor
Läkartidningen: Fosfattillsatser - en möjlig folkhälsorisk?