Den stora branden på mjölkcentralen

Vid 13-tiden den 8 februari 1937 märkte ett par mejeriarbetare på fjärde våningen att det pyrde i ett större kartonglager. De slog snabbt larm, och några minuter senare fanns ett manskap från Johannes brandstation på plats. Det visade sig snart att hela våningen var övertänd, och brandmännen kunde bara bekämpa elden genom att försöka göra en inträngning från Mjölkcentralens ödsliga tornbyggnad.

Branden samlade snart stora åskådarskaror som stod samlade ända till sena natten, och polisen fick spärra av Torsgatan för all trafik. Både bilar och bussar dirigerades över Dalagatan och Västmannagatan, och det gällde även för gångtrafikanter.

Släckningsarbetet, som var mycket dramatiskt och förenat med livsfara för brandmännen, involverade Stockholms alla brandkårer, och var den svåraste brand som Stockholm dittills hade upplevt. Och den kom att sluta illa för några av brandmännen.

Branden krävde dödsoffer

I Stockholms-Tidningens flersidiga reportage från branden dagen efter kan man läsa om hur brandförmannen Johan August Pärlefors ”avstängdes av lågorna från komplexets fjärde våning, överväldigades av hettan och kastade sig ut genom ett fönster för att rädda sig undan lågorna. Han skadades emellertid så svårt att han efter några timmar avled på Sabbatsbergs sjukhus.” Vidare kan man läsa i Stockholms-Tidningen:

Brandmannen Tage Sigvard Lydén – en känd idrottsman – träffades av en acetylengasbomb, som vid en explosion slungades ned från fjärde våningen, och skadades allvarligt. Två dylika våldsamma explosioner inträffade under branden – vid en av dem var en annan brandman, Nils Kvist, nära att dödas, men han räddades som genom ett under. Ytterligare tre brandmän skadades, ehuru mindre allvarligt, av eld, rök och vatten. Dagen var den svåraste olycksdagen i Stockholms brandkårs historia.

Inte förrän klockan åtta på kvällen kunde elden anses begränsad, men fullt släckt var den inte förrän framåt tisdagsmorgonen. På grund av den starka kylan, som då rådde, frös vattnet som använts till brandbekämpningen, till is på fasaderna, vilket gjorde att huset såg ut som ett ispalats.

Nyhetsfilmaren Gösta Roosling, som gjorde nyhetsfilmer till Svensk Filmindustri, fanns på plats och gjorde ett filmat nyhetsreportage under namnet ”Mjölkcentralen brinner” med risk för filmarens eget liv. Hade bara Mjölkcentralen brunnit en dag tidigare hade filmen varit rykande färsk när den nådde biograferna. Nu var den en vecka gammal.

Ingen risk för mjölkförsörjningen

För Mjölkcentralen var det viktigt att branden inte skulle få till följd att stockholmarna skulle bli utan sin dagliga mjölk. När Stockholms-Tidningen dagen efter branden ringde upp verkställande direktören i Mjölkcentralen, Carl Utterström, kunde han ge följande lugnande besked:

Stockholms husmödrar komma inte att få den allra minsta känning av den förhärjande branden i vårt komplex på Torsgatan. Distributionen skall nämligen klaras som vanligt, även om den mot förmodan måste ske från andra mejerier.

Stockholms stads brandkårs energiska arbete för att bekämpa branden blev inte utan sin belöning. Tre dagar efter branden överlämnade Mjölkcentralens direktörer Carl Utterström och Kurt Benzinger 10 000 kronor, varav 4 000 kronor till den omkomne brandförmannen John Pärlfors änka, 2 000 kronor till den skadade brandmannen Tage Lydén, samt 4 000 kronor till brandkårens kassa för nytta och nöje.

Skriven av Kerstin Norberg, journalist