Demonstration mot höga mjölkpriser

Den mjölkbrist vi lida under är nu så stor att den blivit outhärdlig. Vi uthärda ej längre att se våra barn förgås av brist på näring. [---] Vi kunna ej längre fordra av våra män att de skola arbeta tungt för sina familjers uppehälle om vi ej få något åt dem att äta.

Så formulerade sig fabriksarbeterskorna på Södermalm i Stockholm, då de en kall vårdag i april 1917 samlades för att genomföra en av de kanske mer omfattande demonstrationerna i huvudstaden under första världskriget.

Mjölkbristen och de därpå höjda priserna var en del av den s.k. dyrtiden under kriget, och det låg nära till hands att ge Mjölkcentralen (MC) – den nybildade ”trusten” – skulden. Under en tid florerade dessutom ryktet att MC själva sökte hålla priserna uppe genom att avsiktligt förstöra mjölk.

Protestdelegationer hade uppvaktat MC:s direktör Fredrik Benzinger på hans kontor för att lägga fram sina krav på billigare och mer mjölk, men han kunde bara förklara att det var den dåliga fodertillgången och det av nedslaktning minskade antalet kor som låg bakom mjölkbristen, och att det automatiskt medförde högre priser. En bidragande orsak var också ökade frakt- och kontrollkostnader.

Kvinnliga skoarbetare bakom parollen

Men efter nästan tre år av världskrig hade många av de hårdast drabbade fått nog, och krävde en ändring. Från arbeterskorna vid Stockholms södra skofabrik gick det således ut en paroll om demonstration. Kallelsen hörsammades, och på fredagsmorgonen den 27 april 1917 samlades vid Hornstull en avsevärd grupp kvinnliga demonstranter från flera olika verkstäder och fabriker på Södermalm. Tåget gick Hornsgatan fram, genom Gamla stan, över Vasabron och in på Vasagatan.

Vid Norra Bantorget försökte en poliskedja stoppa tåget. När den ansvarige poliskommissarien såg samlingens storlek blev han betänksam. Men efter att ha förhört sig om demonstrationens syfte, som han säkert sympatiserade med, fick tåget gå vidare. Längs vägen hade ytterligare arbeterskor slutit upp, och tidningarna uppskattade antalet demonstranter till uppemot 6.000.

Framme vid MC:s huvudkontor på Dalagatan fick ett 15-tal representanter från tåget företräde hos direktör Benzinger. Under en 45 minuter lång överläggning förde de fram sina krav, men fick inget annat till svar än att MC skulle göra vad de kunde för att lindra mjölkbristen. Med det fick de låta sig nöja, ansåg Benzinger.

Polisen ingrep brutalt

Därefter började tåget i samlad trupp vandra mot Riksdagshuset. Polisen hade emellertid utlyst förbud mot vidare tågande genom staden. ”Tåget ska sprängas”, beordrade den ansvarige polisintendenten Sjunnesson, varefter polisen handgripligen sökte få kvinnorna att skingras. Ingreppet skapade en tillfällig förvirring och oro hos kvinnorna, som trots upprepade splittringsförsök från polisens sida lyckades ta sig igenom barriärerna, något som enligt tidningarna gjorde ”polisdiktator” Sjunnesson blek av raseri.

Vid Riksdagshuset ropades borgmästare Carl Lindhagen ut av kvinnorna för att tala. Leven utropades, och på sina håll hördes Internationalen sjungas. Sjunnesson å sin sida började då ”springa omkring, vinkande med handen och gav poliskonstaplarna order att hjälpa till att tysta de sjungande”. Demonstranttåget skingrades också så småningom efter vädjan av riksdagsmännen själva, men dessa kunde också vittna om att polisen uppfört sig onödigt brutalt, och tidningarna kallade efter incidenten poliskåren för blodhundar.

Protesterna tycks också ha varit verkningslösa. I november 1917 infördes mjölkransonering och priserna fortsatte att pressas uppåt. Kulmen nåddes 1919 då literpriset för oskummad mjölk låg på 65 öre. Därefter vände det sakta men säkert i samband med att landet återhämtade sig efter kriget. Det blev en ökad mjölktillgång, ransoneringen kunde slopas och mjölkpriset sjönk igen.

Skriven av Lisa Qviberg, arkivarie och skribent