Bonden i konsten

De första skildringarna av en bonde som plöjer sin åker är ungefär lika gamla, och kan till exempel ses i hällristningar vid Häljesta i Västmanland. Med detta tidsperspektiv är det naturligt att det finns en oerhört stor mängd målningar och illustrationer som skildrar bondens liv och leverne.

Vill man veta mer om livet under medeltiden är kyrkomålningar en ovärderlig kunskapskälla. Genom bibliska scener, sedelärande och avskräckande berättelser, får man en inblick i människornas hårda vardag, deras föreställningsvärld, liksom deras redskap och klädedräkt.

Direkt anknytning till mejerinäringen har skildringen om den ”den tjuvmjölkande kvinnan”. Det fanns en föreställning om att man, med djävulens hjälp, genom ren tankekraft kunde frammana en mjölkhare, som smög sig in hos grannens kor och diade. Mjölkharen kastade sedan upp mjölken som den ”giriga” kvinnan med djävulens hjälp kärnade smör utav och byggde upp det stiligaste smörberg som fanns i trakten, medan grannarna inte fick någon mjölk av sina kor.

Ett stort vackert smörberg var nämligen den tidens statussymbol och följaktligen en källa till avund. Detta skildras i kyrkomålningar från 1400- och 1500-talet i ett 40-tal kyrkor i Sverige, till exempel i Söderby-Karls kyrka i Norrtälje kommun.

Drömmen om landet

Under slutet av 1700-talet, då befolkningen började flytta in till städerna, började en något idealiserad bild av böndernas liv växa fram. Konstnärer var i allmänhet akademiskt utbildade på ritskola, och hade ofta en romantiserande bild av den frie och obundne bonden och dennes bekymmersfria tillvaro med enkla vanor och ”ursprungliga” umgängesformer.

De jordbrukande människorna avbildades i vältvättade bygdedräkter, och ofta skildrades sammankomster av olika slag, såsom midsommardans eller bröllop. Målningarna blev med tiden mycket populära, och man kunde drömskt längta sig ”tillbaka” till landets sunda tillvaro i motsats till storstadens stress och slit. Ett exempel är Anders Zorns målningar.

Tacksamma kossor

Långsamt gör sig en parallell bild gällande. Speciellt inom litteraturen ville man visa på det hårda liv som jordbrukande innebär, och en hel kår med proletärförfattare växte fram, med kända namn som Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson. Under denna tid gjordes många socialrealistiska träsnitt och målningar, som kanske är en mer eller mindre bortglömd genre inom målningskonsten. Alla konstnärer skildrar sin bild av verkligheten, det är den utövande konstnärens privilegium.

Axel Petersson (1868–1925), mera känd som Döderhultaren, skildrar till exempel den småländska landsbygdens människor i sina träskulpturer, grovhugget och ibland humoristiskt. Ibland tyckte han dock att det fick vara nog med människorna. ”Jag håller på med kossor nu. Di är tacksammare. Di blänger, men di ger sig inte ut för att förstå mera än di begriper. Och så står di bättre”, konstaterade han 1920.

Gåramålare och skolplanscher

Under slutet av 1970-talet uppmärksammades en hos folket populär kår genom en utställning i Jönköping, de så kallade gåramålarna. De gick runt och sålde sina målningar av stad och landsbygd och var i allmänhet autodidakter (självlärda).

I samma genre kan skolplanscher sägas vara. Dessa användes i mitten av 1900-talet i undervisande syfte och skildrade hur sysslorna på landsbygden skiftar med årets växlingar. I många kök blev dessa populära inslag – kanske också som lite kitsch. Här ses välmående bondefamiljer och blanka fina djur som betar på ängar. Och kanske är det så vi vill se landsbygden.

Skriven av Maria Lundin, arkivarie och konstvetare