Lägg inte ner vårt mejeri!

För inte alls länge sedan var mejerierna en lokal mötesplats och viktig symbol. Mejeriet låg mitt i byn, köpingen eller småstaden, ofta i anslutning till den lilla handelsboden och affärsgatan. Mejeriet var fysiskt närvarande genom den höga skorstenen och lastbilarna vid in- och utlastningsbryggorna. Nedläggningarna från början av 1930-talet väckte emellanåt oro och protester.

Anställda, bönder, lokalbefolkning och kunder har ibland protesterat. Reaktionen har dock varierat mellan orter och över tid. 1930-talets våg av nedläggningar berörde mejerier med några få anställda, i huvudsak kvinnor. Tidsandan talade emot att kvinnor arbetade med denna typ av tunga och tekniska uppgifter. Protester hördes knappast.

Vid denna tid lades inleveranserna av mjölk över på lastbilar, som ägdes av mejerier eller åkare. Bönderna oroades nog inte av att avståndet växte, men eftersom de kombinerat leveransen till mejeriet med besök i handelsboden kan stängningarna ha upplevts negativt.

Motståndet mot nedläggningar ökade

Under 1960- och 70-talens våg av nedläggningar blev motståndet starkare. Många förlorade nu sina jobb. I periodens början var det alltjämt lätt att hitta ett nytt arbete. Från 1970-talets mitt blev det svårare och missnöjet med flyttlasspolitiken växte.

Mejeriets symbolvärde blev viktigt på orter där industrijobb redan försvunnit. Ägarkoncentrationen kritiserades, liksom de storskaliga modellerna. I Arlas arkiv finns handlingar som visar på ett lokalt motstånd både bland anställda och hos bönder på mindre gårdar. Storbönderna var mer positiva till strukturrationaliseringen.

Arlas koncernfack (Livs) och forskare vid Arbetslivscentrum formulerade en alternativ strukturplan i syfte att stärka de mindre företagen. Vid denna tid bevakade också massmedierna aktivt nedläggningarna. För Arla blev det att lära sig hantera motståndet. Svaret blev utredningar och förstärkt information.

Motståndet minskade inte under följande årtionden när Arla riktade blickarna de stora driftsenheterna. Fackklubbarna i Eskilstuna och Katrineholm tog strid mot nedläggningsplanerna, något som uppmärksammades stort i massmedierna. Men varken då, eller när de stora mejerierna med över hundra anställda i Enköping och Uppsala hotades, lyckades Livs och den lokala opinionen förhindra en stängning.

Uppsalamejeriet fick respit

Mejeriet i Enköping slog igen hösten 1989. I Uppsala sköts beslutet däremot upp i omgångar under drygt tjugo år. Över 9 000 underskrifter insamlades 1992-93 mot nedläggningen av mejerierna i Uppsala och Enskede. Facket fick stöd av att Arlas stora kunder motsatte sig långa transporter av färskmjölken. Tack vare en ekologisk produktion och protester räddades mejeriet.

Men när mjölkgårdarna blev allt färre och större, samtidigt som kyltekniken förbättrades, gick det inte att rädda Uppsala mejeri. Det stängdes i oktober 1997. I direkt anslutning till avvecklingen bildades en industriminnesförening. För stadens äldre industriarbetare och lantbrukare i regionen var det gamla mejeriet en symbol för staden och dess näringsliv i skuggan av domkyrkan och akademin.

Skriven av Maths Isacson, professor i ekonomisk historia