Bonden - medlem och arbetsgivare

I början av 1930-talet var böndernas ekonomi ytterst besvärlig. Mejeriföreningarna och SMR:s (Svenska Mejeriernas Riksförening) mjölkavgift var en väg till bättre lönsamhet. Vid denna tid fanns fler privata än andelsägda mejerier, som kunde locka bönder som var anslutna till föreningsrörelsen till ”osolidariska” leveranser. ”Fripassagerarproblemet” var ett reellt problem för bondekooperationens föreningar.

Om mejeriföreningarna skulle lyckas värva medlemmar behövde bönderna bevis på att de vann ekonomiska fördelar. De behövde också övertygas om att det inte var möjligt att stå utanför, och ändå få fördel av de förbättringar som föreningsrörelsen drev igenom. Därför genomfördes omfattande värvnings- och upplysningskampanjer.

Privata mejerier försvann

Mejeristatistiken ger ett tydligt svar. Mejeriföreningarna fick bönderna att teckna sig för medlemskap. De andelsägda mejerierna gav leverantörerna en tillräcklig, långsiktig trygghet och förbättring av ekonomin. De privata mejerierna utkonkurrerades.

Under resten av 1900-talet har det inte funnits något alternativ till mejeriföreningar och andelsägda mejerier. Lantbrukskooperationen har haft en monopolställning. Tidvis och i vissa regioner har det dock funnits kritiska jordbrukare som försökt etablera egna företag.

Rollen som arbetsgivare har varit mer diffus än det kooperativa medlemskapet och svagare än solidariteten med rörelsen. Men under 1930- och 40-talen, när det alltjämt fanns otaliga små bymejerier och mejeriföreningar, var arbetsgivarrollen tydligare. Framför allt gällde det för bönder på större mjölkgårdar, som också satt i mejeriföreningarnas styrelser. För bönder på små gårdar med obetydlig mjölkproduktion var det svårare att få inflytande över mejeriernas verksamhet.

Mejeriföreståndarens makt ökade

När mejerierna efterhand fusionerades och blev allt större kom mejeriföreståndarnas ord att väga allt tyngre. De blev företagsledare med en växande stab av tjänstemän som behärskade ekonomi, teknik och organisation. Bönderna kunde i och för sig agera arbetsgivare genom sina styrelseposter. I verkligheten kom de allt längre bort ifrån driften. Uppgiften överläts till professionella utövare som rationaliserade i enlighet med tidens läror.

I periodens början var mejerierna en tänkbar arbetsplats för bonddöttrar. Här fick de en första löneanställning. Den jordbrukande fadern och föreningsmedlemmen kunde genom att prata med mejeriföreståndaren och föreningens styrelse ordna ett jobb.

Rationaliseringen tog snart bort denna möjlighet. Kraven på formell utbildning skärptes parallellt med att mejeriet stängdes som arbetsplats för bonddöttrarna, såvida de inte kunde få anställning på kontoret. Söner kunde däremot få ett jobb som inte krävde någon formell utbildning. Fadern var då formellt både familjöverhuvud och, som föreningsmedlem, arbetsgivare.

Rollen som arbetsgivare har funnits kvar under hela 1900-talet, men för många bönder har den förmodligen varit rätt abstrakt och oklar.

Skriven av Maths Isacson, professor i ekonomisk historia