Striden om Sevalla mejeri

Efter 1915 års grundande av Mjölkcentralen (MC) kom mängder av mejerier, mindre och större, att under årens lopp gå upp i den nya kooperativa rörelsen. Det kunde lätt uppstå konflikter i samband med övertagandet och även i efterdyningarna av en affär. Ett bra exempel på det sistnämnda är den osämja som uppstod knappt tio år efter det att MC övertagit Sevalla sockenmejeri, beläget mellan Västerås och Sala i Västmanland.

Sevalla mejeri hade iordningställts i en äldre timmerbyggnad intill mangårdsbyggnaden i Bro gård. A J Johansson, som senare blev både häradsdomare och riksdagsman, ägde gården och huset. Den nybildade andelsföreningen inköpte inventarierna 1902 när mejeriet startade.

Av bevarade dagböcker från 1905 och månadsjournaler från startåret framgår att driften inleddes i maj 1902. Man hade då nio mjölkleverantörer. I oktober samma år hade antalet leverantörer utökats till fjorton med angiven månadsleverans. Den största mjölkproducenten levererade omkring 3 000 kilo i månaden.

Blygsam mejeriverksamhet

Driften i mejeriet inskränkte sig till att separera grädden och kärna smör av en del grädde. Grädden såldes sedan tillsammans med smöret och en del skummjölk till Stockholm. Huvuddelen av skummjölken gick tillbaka till leverantörerna som foder, liksom kärnmjölken. En obetydlig del av färskmjölken såldes till närboende. Mejeriverksamheten var alltså ytterst blygsam. Därför är det lätt att förstå att bönderna gärna anslöt sig till MC när detta blev möjligt 1922.

A J Johansson var av andelsägarna utsedd att förhandla med MC om ett övertagande av verksamheten. Köpekontraktet är underskrivet och bevittnat den 26 januari 1922. Samma dag betalades köpeskillingen kontant, i Stockholm, med 14 000 kronor. Den summan skulle användas för att lösa föreningens skulder. Dessutom skulle 2 000 kronor avräknas mot leverantörernas nya andelsbevis i MC.

Körde mjölken med häst

Efter MC:s övertagande den 1 februari 1922 upphörde mejeridriften eftersom den kunde ske så mycket effektivare vid mejeriet i Västerås. Men Sevalla mejeri behölls som uppsamlingsställe, och entreprenören Wilhelm Lindström skaffade lastbil och anställde en chaufför, som kallades Bro-Pelle, för transporten till Västerås. Till Sevalla mejeri fick bönderna, på samma sätt som tidigare, köra mjölken med häst.

Efter att föreningen upphört finns två protokoll bevarade från sammanträden med ”Mjölkcentralens leverantörer i Sevalla” från oktober och november 1931. A J Johansson befann sig då i riksdagen och J Edw Selin fungerade som ordförande och sekreterare. På de här sammanträdandena diskuterade man om inte mjölken borde hämtas ute på gårdarna och köras direkt till Västerås utan att passera uppsamlingsstället. Beslutet blev att köra direkt.

Det ogillades i högsta grad av A J Johansson, vars enda intresse i mejeriet vid den här tiden var att inkassera en årshyra av 600 kronor för lokalerna – idag motsvarar den summan omkring 17 000 kronor. Han skrev från riksdagen ett brev till mjölkbönderna i socknen, där han beklagade sig över beslutet. ”Jag har byggt och iordningsställt Sevalla mejeri och såsom ordförande skött det hela i en lång följd av år /…/ men trots detta har jag vid nu förda förhandlingar ställts helt utanför, helt säkert därför att jag som inga kor har skulle sakna intresse för saken.”

Så påpekade han i brevet hur mycket han gjort för socknen och att ”det skulle vara hårt, om jag skulle se mina verk sönderrivna”. A J var samtidigt ordförande i häradets vägdistrikt och bönderna trodde att om det blev mjölklinje direkt till Västerås så skulle de enskilda vägar som ledde till några av gårdarna lätt som en plätt bli intagna i allmänt underhåll. A J hotade dock att inte medverka till den utvecklingen om mejeribeslutet gick honom emot. Det är möjligt att han satte sina hotelser i verket, för vägarna är än idag vägsamfälligheter.

Idag är det svårt att förstå att socknens visionär och starke man försökte hindra en rationalisering av jordbruket. Han hade till exempel tidigare insett elektrifieringens betydelse och tagit initiativ till Sevalla Industriförening med elproduktion och -distribution, kvarn, såg och tegelbruk.

Men A J Johansson var van att bestämma och kände sig troligen kränkt av att ha blivit förbigången i en fråga där han med all sin auktoritet tidigare kunnat styra inriktningen på beslutet. Att brevet finns med bland handlingarna samtidigt som mycket annat saknas kan tyda på att A J för eftervärlden ville visa att han blivit orättvist behandlad.

Skriven av Lars Elander

Läs mer