Mjölkflickan tjänade 7.50 i veckan

Mjölkflickorna, och ibland även pojkar, som arbetade på mejerierna med att bära ut mjölken till stockholmarna var oftast inte mer än 11-12 år gamla. Det brukade vara fyra flickor på varje mjölkskjuts, och de var prydligt klädda i likadana uniformer.

Mjölkflickor förekommer för övrigt ofta i äldre litteratur. I Strindbergs Spöksonaten finns en stum gestalt kallad Mjölkflickan. När Ingmar Bergman satte upp pjäsen på Dramaten år 2000 tog teaterns kostymansvariga kontakt med Arla för att med hjälp av gamla bilder kunna ta fram rätt klädsel för Mjölkflickan: svart ylleklänning, randigt förkläde, och barett på huvudet.

Och i Hjalmar Wernbergs roman ”Bakom fälda rullgardiner” från 1897 omtalas mjölksurror bland blomsterflickor, haremsdamer, kökspigor och dalkullor. Medan Erik Asklund i sin uppväxtskildring ”En kille från Hornstull” skriver om mjölksurror i bemärkelsen mjölkkärror, vilket också förekom.

Ett mödosamt arbete

Mjölkflickans dag var mödosam och började i ottan. Först skulle mjölken lastas i stålkorgar på vagnen, och sedan gav de sig iväg med mjölkvagnen klockan sex på morgonen. Arbetspasset varade oftast fram till klockan tolv på dagen.

Wivi Lundquist var en av mjölkflickorna på mejeriet på Dalagatan, som då tillhörde Stockholms Mjölkförsäljningsbolag, senare Mjölkcentralen. Hon började som mjölkflicka 1907, inte fullt 13 år fyllda. I en artikel i personaltidningen Mjölkdags 1984 berättar hon om hur det kunde vara att arbeta som mjölkflicka:

"Jag började springa ut med mjölk i Gamla Stan. Det var minsann inga lyxkvarter på den tiden, utan snarare var det ett tillhåll för diverse osorterade individer. Jag minns att det var fruktansvärt mörkt i gränderna och trapporna. Ofta försökte vi följas åt två flickor, för busarna kunde stå och passa i portarna, och man var ängslig. När jag avancerade och kom till Östermalm var det som att förflyttas rakt in i paradiset. Här var gatorna nya, breda och ljusa. Husen var stora och en del hade till och med hiss."

 Wivi berättar att varje stålkorg rymde tolv literflaskor med mjölk, och sedan fanns det även gräddflaskor. Så det var ett tungt göra att bära ut allt detta, och hon var ganska trött när passet var slut. Men arbetet ansågs även oerhört välbetalt:

"Jag minns att jag kunde komma upp i 7:50 i veckan när jag hade arbetat några år, och det var stora pengar på den tiden. Ibland hände det också att jag fick en femöring i dricks, och blev det två räckte det till en smörgås. Det var skinka på franskbröd, och jag vill lova att det smakade något när man varit igång från tidiga morgonen och kunde få smörgåsen när man var färdig vid tolvtiden."

Mjölken viktig för barnfamiljerna

Wivi drar sig till minnes att den fina feta mjölken kostade 20 öre litern, medan skummjölken kostade fyra öre. Det fanns också kärnmjölk som man kunde få för tio öre litern. Alla familjer försökte nog få mjölk till barnen, hur fattigt det än var.

"Att jag blev mjölkflicka berodde på att jag måste hjälpa min mor med försörjningen. Min pappa, som hade åkerirörelse, blev sjuk och dog när jag och mina tre syskon var små. Vi klarade oss genom att mamma tog arbete som städerska på byggen och genom mitt arbete som mjölkflicka. Vi svalt inte, men det var heller inget överflöd."

Efter åren som mjölkflicka hade Wivi ett skiftande och strävsamt arbetsliv, som varade till långt efter pensioneringen. Hon gifte sig aldrig, men på äldre dagar flyttade hon ihop med en väninna i en lägenhet på Gärdet. Senare i livet kunde hon, genom att hon levde sparsamt, unna sig en utlandsresa varje år. Wivi Lundquist avled 1990 vid 96 års ålder.

Skriven av Kerstin Norberg, journalist