Den siste smeden på mjölkcentralen

Det var självklart att Martin Lundin skulle börja på Mjölkcentralen efter den tvååriga yrkesskolan, där han utbildat sig till smed. Hans far var tjänsteman på mejeriet på Skånegatan, eller Södermejeriet, som det kallades, och brodern var eldare i pannrummet.

"Vi hade 90 hästar på Skånegatan, och i smedjan var vi fyra stycken, förutom bänkarbetare. Vi hetsade hjulringar och beslag till vagnarna. Däremot skodde vi inte hästarna, det fanns det hovslagare till. En del hästar slet ut skorna på en vecka på de stenlagda gatorna, berättade Martin Lundin för personaltidningen Mjölkdags 1995."  

Bortskämda hästar

Martin jobbade visserligen inte med hästarna, men kom ändå i kontakt med dem. Mjölkcentralen hade totalt 500 hästar i Stockholm, flest på Dalagatan.

"Varje kusk hade hand om sin häst. De hade väl 6-7 ställen på varje trakt på den tiden, och hästarna hittade själva och stannade utanför affärerna. De var bortskämda och blev bjudna på godis från affärerna, och en del kuskar bjöd dem på snus. Det gillade dom. Jobbet var lugnare på den tiden. Fast ibland hände det att en kusk kom in på eftermiddagen med ett trasigt hjul, och då måste vi göra det klart det till nästa morgons tur."  

Det fanns också några T-Fordar på mejeriet. Martin var motorintresserad, och ångrade bittert att han inte passade på att köpa en av dem när MC sålde dem för 350 kronor styck. Cabrioleter!

Det var inte bara vagnarna Martin jobbade med. Glaskorgarna, motsvarigheten till dagens plastbackar, blev ständigt sneda och vinda och behövde rättas till. Det var ett tungt jobb, som var helt manuellt. Järnet hade 5 mm tjocklek och någon svets fanns inte, utan man hetsade järnet. Det innebar att man hade det inne i elden och sen slog ihop det.

"Det var först när MC inrättade en särskild korgverkstad som vi fick svets och andra maskiner, strax efter kriget. När flaskorna försvann och ersattes med tetror fanns det ett lika stort behov att justera korgarna till dem som till flaskkorgarna."  

Bussig arbetskamrat

Södermejeriet flyttade 1943 till Huddingevägen och kom då att kallas Enskedemejeriet. Men Martin blev kvar i Södersmedjan ända tills 1967, när den revs. Då flyttade även han ut till Enskede och hamnade i underhållsverkstan. Där fick han utföra olika sorters underhållsarbeten, och kanske inte så mycket smide.

Men sentida arbetskamrater har vittnat om att han gärna tog emot beställningar på handsmidda räcken och annat. Där kunde han stå ute vid städet och banka, i skjortärmarna även om det var tio grader kallt, och inte tog han betalt för sitt arbete. ”Han var en fin och skötsam gubbe, omtyckt av alla och alltid hjälpsam”, berättar Sten Berglund, som arbetade som elektriker på Enskedemejeriet på den tiden.

Martin Lundin gick i pension 1975 och missade då 50-årsklubben med ett par månader. Men han fick MC:s guldnål efter 30 år, senare en guldklocka och slutligen den sedvanliga tusenlappen när han avgick med pension. Han avled 1997 vid 86 års ålder.

Skriven av Kerstin Norberg, journalist