Mjölkdags – En ambitiös personaltidning

Mjölkdags föddes på ett stormigt möte i företagsnämnden 1949. Idén kom från socialchefen Kurt Benzinger, och personalrepresentanterna trodde väl inte att tidningen skulle vara något annat än ledningens språkrör. Till redaktör utsågs Gösta Hellqvist, presschef på Lantbruksförbundet. Ansvarig utgivare var vd Gösta Winberg, och ett redaktionsråd bestående av olika grupper tillsattes.

Tidningens namn fick de anställda själva föreslå genom en tävling, och det kom in många förslag. Namnet skulle vara piffigt och inte så alldagligt som MC-Nytt. Vinnare blev fröken Karin Luthman med förslaget Mjölkdags, och i motiveringen stod ”För oss som jobbar i mejerier är det alltid mjölkdags”.

Tidningen skulle ges ut med sex nummer per år och trycktes i A5-format. I december 1950 kom det första numret av Mjölkdags ut. I ledaren, kallad MC-tankar, presenterade Gösta Winberg tanken med tidningen, som inte skulle vara någon ledningens pekpinne, utan ett gemensamt organ för alla i MC. Han menade att Mjölkdags skulle vara en föreningslänk mellan alla i företaget och främja gott kamratskap på alla arbetsplatser, skapa trevnad och arbetsglädje.

Idyllen speglad i personaltidningen

Premiärnumret innehöll bl.a. referat från företagsnämnderna (dåtidens koncernfack), ett arbetsplatsreportage, en artikel om hur man sköter sig för att inte få ont i fötter, ben och rygg. Och i den stilen fortsätter det under 1950-talet. Det kryllar av julfester, sport, reseberättelser, tävlingar och minnen från flydda tider. Men även en hel del om hur personalen ska bete sig, typ ”sätt och vett i telefon” och ”hur umgås vi på våra arbetsplatser”.

1965 tillsätts lokalombud från de olika avdelningarna, med uppgift att tipsa redaktören om vad som sker ute på de olika mejerierna. Under hela 1960-talet är det fortfarande mest idyll som speglas i Mjölkdags. Det mest upphetsande som skildras är övergången till högertrafik 1967, som påverkade mjölkdistributionen, och där flera av de MC-anställda medverkade som vägledare.

1970 avgår Gösta Hellqvist som redaktör och efterträds av Stina Gottliebsson, en journalist som för in ett nytt tänkande i tidningen. Eller så är det tidsandan. Nu skrivs det om stress i arbetslivet, samråd, information och arbetsmiljö. Och 1973 byter tidningen format till A4, vilket ger möjlighet till större bilder och fetare rubriker.

Nya tider med medbestämmande

Nya lagar på arbetsmarknaden 1977 ger facken medbestämmanderätt, och som en följd av MBL ökas utgivningen av Mjölkdags till tio nummer för att personalen ska få chansen att bli välinformerade om företaget. Men redan 1978 beslutar ledningen att minska till sex nummer efter missnöje med tidningens inriktning. Facken kämpade dock för att Mjölkdags skulle återgå till tio nummer, och som en kompromiss slutade det med att den från 1982 gavs ut med nio nummer.

1982 får Mjölkdags sin tredje redaktör, Ulf Bäckman, som fräschar upp och moderniserar layouten, men slutar redan efter två år och ersätts av undertecknad. Nyheter i tidningen är lunchpatrull, matspalt och dagbok skrivna av anställda och Näsvist, en personlig baksidesintervju med Arlakändisar. Nu märks det också tydligt att snålblåsten har nått Arla, för det blir många artiklar om nedläggningar och friställningar, och många hårda ord från facken mot ledningen. Allra mest omskriven är den utdragna historien om Enköpingsmejeriet, som slutligen läggs ned 1989.

Mjölkdags får flera hederspriser i Personaltidningsföreningens årliga tävling om bästa personaltidning, och den anses vara en tidning som står på personalens sida. Under många år har tidningen fått leva ett ganska fritt liv. Men i samband med organisationsförändringar i Arla läggs de olika bolagsbladen ned och Mjölkdags får 1997 karaktären av en renodlad koncerntidning, och då blir också ledningen mer intresserad av att få inflytande över tidningen. Samtidigt ändras formatet till skuren tabloid.

I samband med fusionen med danska MD Foods 2000 läggs Mjölkdags ned efter 50 år och ersätts av Insidan, som ges ut i en svensk och en dansk version.

Skriven av Kerstin Norberg, journalist