Jan-Robert Eklind VD 1969-1984

Jan-Robert Eklind, Arlas fjärde vd, var på samma gång entreprenör och analytiker. Han genomdrev nya, för bolaget revolutionerande affärsidéer, som att saluföra juice i mejeridiskarna – ett drag som blev en succé. Med en licenciatexamen i matematisk statistik kunde han samtidigt tyda försäljningssiffrorna bättre än de flesta och han hade en bestämd uppfattning om hur Arla bäst skulle organiseras för att få ett lönsamt företag.

Jan-Robert Eklind avled i januari 2010. Den här artikeln baseras i hög grad på en intervju med honom som gjordes hösten 2009.

Få svenskar som dukar fram apelsinjuicen och margarinet på frukostbordet vet att det för bara några decennier sedan var otänkbart för svenska mejerier att ha sådana produkter i sitt sortiment. Den äldre mejeristadgan till och med förbjöd vegetabiliska fetter och fruktdrycker i mejerierna.

När mejeristadgan under 1970-talet ersattes av livsmedelsförordningen lättades dock regelverket upp betydligt. Och Arlas dåvarande verkställande direktör, Jan-Robert Eklind, hade banat väg för utvecklingen.

Inte långt efter att Jan-Robert Eklind 1956 anställts på Mjölkcentralen – som under hans vd-tid kom att byta namn till Arla – blev han med sitt nytänkande en nagel i ögat på Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR). Mejeriindustrin hade länge skyddat sig själv från konkurrens och undvikit förändringar – det fanns uniformerade kontrollanter som på uppdrag av SMR granskade att mejeriföretagen i landet drevs enligt reglerna.

– Det hade gått i stå mellan oss och SMR. De månade om sitt kontrollsystem, men vi drev ju verksamhet och skulle sälja varor. Vi ville utveckla våra produkter, men så fort vi skulle tillsätta något slutade produkten i fråga att räknas som en mejeriprodukt. Vi såg att det fanns en marknad för yoghurt, men vi fick inte tillsätta några bär, berättar Jan-Robert Eklind.

Taktiskt utspel

Kulmen i konflikten med SMR nåddes då Jan-Robert Eklind hotade med att bygga om ett mejeri till livsmedelsfabrik för att den vägen kunna marknadsföra mejeriprodukter med tillsatser.

– Det var mycket taktik över det utspelet. Jag hade lätt att ta till drastiska argument och jag tror att det hjälpte till i det här fallet.

Till slut fick nämligen Arla och flera andra mejerier skapa produkter med tillsatser. Först ut, 1964, var jordgubbsfilen, som då kallades då för fruktfil.

Därmed var isen bruten och nu gick utvecklingen inte att hejda. Bland annat för att bättre nyttja ledig maskinkapacitet kläckte Jan-Robert Eklind idén att saluföra juice i mejeridiskarna. Han ville också bredda företagets varusortiment – Arlas huvudprodukt var mjölk. Det var en nyttig produkt som dock saknade C-vitamin och järn. Just apelsinjuice skulle kunna fylla ut den bristen i utbudet.

– Vi var bra på distribution och transporter. Det kunde vi ha stor nytta av även när det gällde juicen, förklarar Jan-Robert Eklind.

Utvecklingsarbetet var färdigt 1974 när JO lanserades i pappersförpackning – Sveriges första pappersförpackade juice, som dessutom var koncentrerad men inte fryst, vilket också var nytt.

1974 var ett händelserikt år för Arla och dess vd Jan-Robert Eklind. Då lanserades nämligen även Arla-patenterade Lätt & Lagom med stor framgång – ännu ett livsmedel som ett decennium tidigare varit otänkbart som mejeriprodukt.

– Våra tekniker fick i uppgift att trixa lite med proteinerna. De lyckades separera proteinerna från fettet, och det ledde till ett margarin med lägre fetthalt än vanligt, minns Jan-Robert Eklind.

Jan-Robert hade också legat bakom lanseringen av Bregott – ”jag hade matfett på hjärnan” – samt fruktyoghurten Yoggi. Hans innovationsförmåga betydde mycket för Arla, och så här i efterhand kan man konstatera att Jan-Robert Eklind verkade predestinerad till att bli bolagets fjärde vd.

När Jan-Robert var liten fick han hälsa på Arlas förste vd Fredrik Benzinger eftersom han – frisk och stark som han var – utsetts till ett så kallat A-barn. Och då Jan-Robert blivit äldre och gick i realskolan hade han en klasskamrat som hette Utterström i efternamn.

– Han var trevlig, men hade en surgubbe till pappa.

Surgubbens förnamn var Carl, och denne Carl Utterström var ingen annan än Arlas andre vd. Och Arlas tredje vd, Gösta Winberg, var den som handplockade Jan-Robert Eklind till bolaget.

Ledde forskningsgrupp

När han fick Winbergs förfrågan om han var intresserad av arbete på Arla ledde Eklind en forskningsgrupp på Kungliga Tekniska högskolan (KTH), som gjorde konsultuppdrag åt försvaret och stora bolag. Han siktade på att bli kvar på KTH och ta över en professur, som såg ut att bli ledig. När så inte blev fallet började Jan-Robert Eklind att se sig om efter en annan sysselsättning. Han hade bland annat en licentiatexamen i matematisk statistik att falla tillbaka på.

– Jag tänkte att jag kan ju stanna på Mjölkcentralen några år. Jag hade fyllt 30 och var van vid industriföretag från KTH.

Som utbildad operationsanalytiker – en sådan bygger upp matematiska modeller för att i dessa försöka lösa problem – kom han att hjälpa teknikern Gösta Winberg att leda och organisera Arla. Han blev chef för operationsanalysavdelningen, till vilken handelsavdelningen så småningom fördes.

Jan-Robert stannade på Arla betydligt längre än några år. Efter tio år på företaget, 1966, blev han utsedd till vice vd, och 1969 var det dags att ta över vd-posten. ”För mig var det självklart att Jan-Robert skulle bli ny VD”, sade Gösta Winberg – men han inte fick medhåll från hela styrelsen. Eklind var svår att begripa sig på menade vissa, som i stället ville ha en vd som kunde ”tala med bönder på bönders språk.” Men tvivlarna fick ge sig. Och visst kom Jan-Robert att göra sig förstådd. Han var en duktig pedagog.

– Jag såg till att ändra upplägget på stämmorna – när vi nu skulle ha stämmor borde vi diskutera seriösa problem på dem, förklarar Jan-Robert Eklind.

Tillsammans med sin sekreterare lade han upp stämmorna som grupparbeten, där stämmodeltagarna efter en del tankemöda fick redovisa resultaten för varandra.

– Det gjorde att andelsägarna förstod verksamheten bättre. Vad vi kunde kräva av staten och förhållandet till konkurrenterna var sådant som luftades.

Hyperintelligent och charmig

Under sin tid på Arla betecknades han som hyperintelligent, snabbtänkt och kunnig. Samt förödande charmig. Men Jan-Robert – eller JR som han skämtsamt kom att kallas efter att tv-serien Dallas börjat sändas i Sverige 1981 – kunde också ge ett bistert intryck. Hans medarbetare trodde ibland att han var arg, när han i själva verket var djupt koncentrerad. För Jan-Robert Eklind tog alltid sitt yrke på allvar. Han jobbade hårt och mycket.

Kännetecknande för Jan-Robert Eklind var att han var en problemlösare av rang. Produktutvecklingen är redan nämnd, men han kom också med nyheter när det gällde marknadsföring, prispolitik, ackordslöner, investeringar med mera. Han var även intresserad av att rationalisera branschen och kom faktiskt överens med SMR när de 1970 lanserade Ett-företagstanken. Med en situation som präglades av stark prispress och minskad mjölkproduktion verkade framtiden ligga i en sammanslagen mejerinäring.

Under de första åren på 1970-talet gick Arla gick samman med en handfull mejerier i landet. Men 1978 upphävde SMR:s stämma beslutet om Ett-företaget, något Jan-Robert aldrig förstod sig på – han var övertygad om att Arla måste växa för att verksamheten skulle kunna bli ordentligt lönsam.

Några år senare, 1984, gick Jan-Robert Eklind i pension. Han var 58 år gammal, och ansåg sig vara färdig med Arla. Nu kom han att ägna sig åt sina två stora fritidsintressen: segling och resor.

Skriven av Lisa Qviberg, arkivarie och skribent, och Mats Wickman, journalist och kulturhistoriker

Läs mer