Nya krav på Arlas ordförande

Med Reimer Johansson (1893–1967) fick Arla 1940 sin femte ordförande medan andra världskriget pågick utanför landets gränser. Han var lantbrukare på Norrby gård utanför Sala. Han blev kvar på ordförandeposten i Arla under bara två år.

Under krigsåren hade Reimer Johansson andra viktiga befattningar inom lantbrukarrörelsen: år 1941 var han ordförande i Sveriges Lantbruksförbund och 1942–43 ordförande i Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR).

Reimer Johansson var också engagerad av staten, bland annat som vice ordförande i Statens livsmedelskommission 1941 och ordförande i 1943 års mejeriutredning. Han engagerade sig partipolitiskt i Bondeförbundet och var 1943–59 landshövding i Hallands län.

Professionell styrelseordförande

Axel Hakelius (1897–1978) blev näste ordförande, 1942, och han kom att leda Arlas styrelse under resten av krigsåren och en bra bit in på efterkrigstiden. Ursprungligen östgöte var han nu lantbrukare på Hacksta gård utanför Enköping. Hacksta var fideikommiss och Hakelius hade från början arrenderat gården men kunde 1941 köpa loss den då fideikommissarierna var barnlösa. I Arlas styrelse satt han sedan 1933 efter att han ”upptäckts” genom sitt engagemang i Lantmännenföreningar.

Axel Hakelius’ ordförandeskap representerade en ny fas inom såväl Arla som lantbrukarkooperationen i stort. Hakelius var agronom och valdes till sin post på professionella meriter – tidigare hade ordförandeval på politiska grunder varit vanligt. Men efterkrigstiden skulle komma att kräva en kraftig strukturrationalisering inom lantbruket, där bland annat många mejeriföreningar slogs ihop med Arla eller lades ned. Det krävdes en stor sakkunskap hos styrelsens ordförande för att kunna argumentera för sin sak inför berörda mjölkbönder. Axel Hakelius var alltid väl påläst, allmänbildad och bra på att föra debatter, och fungerade därför utmärkt som Arlas styrelseordförande vid den här tiden.

Som ordförande strävade han efter konsensus, men gillade inte att dra ärenden i långbänk utan utnyttjade i så fall sin naturliga auktoritet och det förtroende han åtnjöt för att driva en fråga till beslut. Axel Hakelius var också skicklig på att rekrytera tjänstemän till och såg bland annat till att de blivande verkställande direktörerna Gösta Winberg och Jan-Robert Eklind hamnade hos Arla.

Hakelius blev 1952 även vald till ordförandeposten i SMR, och intressekonflikter kunde därmed uppstå, särskilt i strukturarbetet på nationell nivå eftersom Arla var så dominerande på den svenska marknaden. År 1958 valde Axel Hakelius till slut att lämna Arla där han ändå suttit i styrelsen i 25 år, varav 16 som ordförande, och koncentrera sig på uppdraget i SMR, där han blev kvar som ordförande till 1965. Axel Hakelius satt också i styrelserna för Sveriges Lantbruksförbund (1947–65) och Sveriges Kreditbank (1956–68).

En slaktbonde tar över

Nästa person att svinga Arlas ordförandeklubba, 1958, blev David Andersson från Ljura Gård. Gården ligger på vägen mellan Norrköping och Söderköping och han arrenderade den av Norrköpings stad.

Han hade varit styrelseledamot i Arla sedan 1939 och var vad man kallade ”slaktbonde”, en kategori bönder som ofta var hårdföra. David Andersson, som var ordförande i Östgötaslakten, var inget undantag och har följdriktigt karaktäriserats som en ”besk” man.

Samtidigt hade David Andersson en lättsam sida – han var han känd för att gärna dra historier på personalfesterna. Förutom att vara styrelsens ordförande i Arla var han bland annat också styrelseordförande för det på den tiden Arlaägda GB. Han var även en tongivande kraft i Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund i Skåne.

Vid sin avgång från styrelsen 1966 hyllades David Andersson som en person som lett satsningen på att skapa samarbete mellan svenska bönder. Hans initiativkraft betonades också. Han hade alltid framhållit att Arla skulle gå i spetsen för utvecklingen av mejerinäringen – även när andra mejerier tvekade.

Såväl Axel Hakelius som David Andersson tilldelades Arlas förnämsta utmärkelse, Carl Utterström-medaljen, när de avgick från ordförandeposten.

Skriven av Mats Wickman, journalist och kulturhistoriker