Det bredbara matfettet sprider ut sig

Margarin, ett smörliknande matfett som helt baseras på vegetabiliska oljor, kom till när Napoleon III ville att hans soldater skulle få ett billigt smör. Han utlyste en tävling för uppfinnare, och på så vis fick vi den första varianten av margarin. Tillverkningsmetoden har dock förfinats betydligt sedan dess.

1969 var det dags för något helt nytt på smörgåsen. I Sverige växte hela tiden det så kallade smörberget, och det fanns också kritik mot smöret ur hälsosynpunkt. Folkhälsoinstitutet framhöll att det var önskvärt med en ökning av andelen fleromättat fett i kosten. Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) tog då fram ett nytt matfett, där man kärnade grädde och vegetabilisk olja för att göra det bredbart. Enligt livsmedelsstadgan gick det inte att kalla produkten smör, och SMR fick vända sig till regeringen för att begära dispens från vissa bestämmelser.

Den nya produkten, som kallades Bregott bordsblandning, tillverkades till en början på MC:s mejerier i Göteborg och Norrköping samt i Skånemejeriers mejeri i Lunnarp, och den marknadsfördes av SMR. Patent på tillverkningen söktes i en rad länder.

Bregott gjorde närmast revolution på matfettsmarknaden. Succén blev stor, trots att priset för Bregott var högre än för de traditionella bredbara bordsmargarinerna. Samtidigt minskade smörförsäljningen som en direkt följd av Bregotts inträde på marknaden.

Lätt & Lagom en unik produkt

Samtidigt som Bregott bredde ut sig på matfettsmarknaden arbetade Mjölkcentralen intensivt för att få fram ett magrare matfett. Hemlighetsmakeriet var stort och projektet gick internt under täcknamnet Apollo. Men i mars 1974 kunde så den stora nyheten Lätt & Lagom presenteras som något unikt i MC:s historia – ett lättmargarin med endast 40 procents fetthalt, men med en smak och konsistens som hävdade sig väl mot de traditionella bordsmargarinerna med en fetthalt på 80 procent.

Enligt livsmedelslagens terminologi var Lätt & Lagom ett minarin, och sådana hade även funnits tidigare utan att göra något större intryck på matfettsmarknaden. Det speciella med den nya produkten var att det var det första matfett som innehöll protein. Fettet i Lätt & Lagom bestod till 60 procent av smörolja och 40 procent ohärdad sojaolja. Genom att en av basingredienserna utgjordes av kärnmjölk fick Lätt & Lagom en påtaglig smak av smör.

Den låga fetthalten gjorde att Lätt & Lagom snabbt slog igenom hos kostupplysarna, som ville få svenska folket att minska på fettet. Visserligen ifrågasatte en del medier om det verkligen fanns behov av ytterligare en margarinsort på marknaden, men ändå blev Lätt & Lagom snabbt en sådan säljsuccé att MC inte hann med att tillverka i samma takt som efterfrågan. Marknadsförarna blev helt enkelt tagna på sängen – de hade inte vågat drömma om en sådan efterfrågan med tanke på att de minariner som tidigare funnits på marknaden inte väckt något större intresse.

Även om smörsmaken säkert var en avgörande faktor till Lätt & Lagoms snabba intåg på matfettsmarknaden kan även det fräcka utseendet på förpackningen ha spelat en stor roll. Med en ask i lysande orange färg med stora vita bokstäver stack produkten verkligen ut i mejeridisken bland de andra bordsmargarinerna.

Rykten om plastkulor

Något helt annat som väckte uppseende kring Lätt & Lagom var det rykte som uppstod om att det skulle vara plastkulor i produkten. Det finns flera teorier om hur detta rykte kunde uppstå, vilket också har beskrivits i boken ”Råttan i pizzan” av Bengt af Klintberg. En teori är att samtidigt med de bredbara margarinerna lanserades en tandkräm som innehöll små plastkulor med en milt slipande effekt. Genom en sammanblandning trodde många att plastkulor även fanns i margarin och att det var orsaken till det gick att bre direkt från kylskåpet. Men det här var under en tid då man även trodde att blå kraftkorn i tvättmedel gjorde tvätten renare och att Boron i bensinen gav en tiger i tanken.

Redan från början när Lätt & Lagom började säljas visade internationella mejeriföretag stort intresse för det nya lättmargarinet. Någon export av själva produkten blev det inte, utan exporten skedde genom licenstillverkning i respektive länder, och licensintäkterna slussades till Arla genom det helägda dotterbolaget L & L International.

Skriven av Kerstin Norberg, journalist