Mjölkbutiken

Under andra hälften av 1800-talet stod s.k. kogubbar, mjölkarrendatorer och mjölkhandlare för Stockholms mjölkförsörjning. Kogubbarna hade sina gårdar inne i, eller strax utanför, staden och levererade mjölk direkt till hushållen. Mjölkarrendatorerna köpte sin mjölk från lantegendomar runt Stockholm och sålde den sedan på gator och torg i staden.

Mjölkhandlarna, som hade uppsamlingsställen för mjölk på landsorten, kunde ibland ha butiker, men de sålde även sin mjölk i vanliga marknadsstånd på torg eller genom ”hål i väggen”. Det är lätt att förstå att hygienen inte alltid var den bästa då smutsiga rockärmar stacks ned i mjölkkärlen för att mäta upp mjölken. Det var emellertid först 1911 som försäljning av mjölk och grädde i öppna kärl förbjöds på Stockholms gator och torg.

Problem med hygienen

Även i de snabbt framväxande mjölkbutikerna var hygienen eftersatt. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 kom fortlöpande bestämmelser för att nå problemen. År 1895 förbjöds mjölkhandel i lokaler som angränsade till hökeributiker, och i samband med att matvarustadgan infördes i Stockholm 1905 skärptes kraven ytterligare med tydliga anvisningar för hur mjölkkärlen skulle hanteras, och vad som fick och inte fick säljas i mjölkbutikerna.

Ett kuriöst exempel kan också ges med 1928 års instruktion som sade att det inte längre var tillåtet att sälja havremjöl, socker eller tändstickor i mjölkbutiker. ”Däremot få mjölk och smör fortfarande försäljas”, suckade Mjölkcentralen i sitt medlemsblad.

Under 1880-talet ökade mjölkbutikernas antal i Stockholm snabbt. År 1879 fanns 633 butiker, och tio år senare fanns 1082. Ökningen planade ut men fortsatte långt in på 1900-talet. År 1915 räknade Stockholms stadsfullmäktiges mjölkhandelskommitté antalet mjölkbutiker till 1451 stycken.

Då riksdagen 1917 debatterade frågan ville herr Kant (högerpartiet) emellertid fästa uppmärksamheten på att ”det på sina håll rent av kunde vara önskvärt att öka mjölkförsäljningsställenas antal för att motverka monopoliseringstendenser.”

I mitten 1930-talet hade antalet butiker i Stockholm ökat till drygt tvåtusen. Det framhölls åter att något måste göras för att få till stånd en utgallring bland mjölkbutikerna. I samband därmed lämnade fru Anna Johansson-Wisborg (s) en motion i stadsfullmäktige om att stadskollegiet borde ges i uppdrag att:

verkställa en utredning angående åtgärder till minskning av antalet mjölkbutiker i Stockholm eller i varje fall vidtaga åtgärder, som förhindra tillkomsten av ytterligare onödiga mjölkbutiker i staden.

Frågan gav en livlig debatt och möttes av starka protester, varför motionen avstyrktes. Följande år kunde ändå skönjas en minskad ökning av antalet butiker då Stockholms matvaruhandlarförening i samarbete med Mjölkcentralen stoppade flera nyetableringar.

Göteborg å sin sida hade inte fullt lika många butiker, men visade ändå samma trend. Då Lantbrukarnas Mjölkcentral bildades 1935 och övertog de tio största mjölkhandelsbolagen ingick 440 butiker i köpet, däribland Arlabutikerna, av vilka ett drygt hundratal försvann de följande tre åren. Nedläggning av butiker ingick sedan i de årliga rationaliseringsåtgärderna.

Rationalisering blev dödsstöten

Det var emellertid först i början av 1950-talet som en verklig rationalisering av mjölkhandeln kom igång i Stockholm, såväl som i resten av landet. 1947 kom den första självbetjäningsbutiken i Stockholm, och när hälsovårdsstadgan 1953 tillät försäljning av fler specerivaror i mjölkbutikerna ville de snabbt framväxande snabbköpen ha tillstånd att sälja mjölk i sina butiker. Det blev dödsstöten för de små mjölkbutikerna som förlorade striden om mjölken, och därefter försvann en efter en.

Mjölkcentralen, som sedan starten 1915 haft egna butiker och med en kulmen om 430 butiker i mitten av 1930-talet, var en av de större mjölkbutikskedjorna i Stockholm, försökte under en tid hänga med i snabbköpssvängen. 1958 omvandlade de sin butiksavdelning till ett dotterföretag, AB Stjärn-Livs, och öppnade självbetjäningsbutiker med ett vidgat sortiment i Stockholm. Butiksrörelsen avvecklades dock helt våren 1966.

Skriven av Lisa Qviberg, arkivarie och skribent