Mjölkskandal i Stockholm

Mjölkens beskaffenhet skärskådades, med särskilt fokus på bakterierna, och det talades om ”lortmjölk”. Tidningen lät också s.k. expertis uttala sig om mjölkens kvalitet som utomordentligt dålig.

Mejeribranschen å sin sida häpnade över den ”gruveliga salva” som publicerades, och fick stöd av flera andra tidningar – med undantag av Expressen, som hängde på DN:s smutskastning – som avfärdade skriverierna som överdrivna. Istället drev många tidningar med DN:s bakteriefixering. Aftontidningen sade sig känna:

en våldsam beundran över att det faktiskt går att få in litet mjölk i flaskan sedan alla bakterierna tagit plats [---] Mycket talar i alla händelser för att mjölkkonsumtionen kräver betydligt fler liv bland bakterierna än bland konsumenterna.

I själva verket polisanmäldes Mjölkcentralen (MC) av hälsovårdsinspektionen, som funnit fluglarver samt rost i en handfull plåtflaskor. Det var bara ett exempel på slarv som tidningarna under den här perioden rapporterade om, och som MC själva inte alltid kunde förklara på annat sätt än att det förmodligen var sabotage utifrån.

Hjärne instämde i kritiken

I november samma år publicerade skolöverläkaren Urban Hjärne sin rapport Kvalitetsundersökningar av mjölk vid Stockholms skolmåltider 1952–53. I rapporten, som riktade sig till folkskoledirektionen, instämde Hjärne i pressens kritik av den bristande bakteriologiska kontrollen av mjölken.

Den gällande livsmedelsstadgan från 1951 hade tydliga bestämmelser kring mjölkhanteringen. Så fick exempelvis inte mjölken försäljas om den till följd av ”förskämning, förorening, felaktig beredning eller annan orsak” kunde antas vara skadlig och därmed förorsaka sjukdom eller överföra smitta. Konsumtionsmjölken skulle också ha en viss fetthalt och fick inte vara utspädd med vatten eller ha ett ”från det normala avvikande utseende”.

Hjärne ansåg att flera av dessa ”kvalitetsfordringar” bara kunde kontrolleras genom bakteriologiska undersökningar, men konstaterade också att det i Sverige inte fanns några föreskrifter om lämpliga sådana metoder. Efter en studie av mjölken i Stockholms skolkök, där resultaten jämfördes med danska siffror, underkände Hjärne kvaliteten och föreslog en modernisering av den svenska mjölkkontrollen genom uppdaterade föreskrifter.

Starka reaktioner på Mjölkcentralen

Hjärnes rapport, tillsammans med DN:s hetsjakt, väckte av naturliga skäl starka reaktioner hos MC, som såg sig nödgade att bemöta kritiken då ”ifrågavarande undersökning till övervägande del berör den mjölk, som Mjölkcentralen levererar till skolorna”. MC menade att stora delar av Hjärnes rapport innehöll felaktiga och förvrängda uppgifter och ville med sitt svar reda ut vad de ansåg vara missförstånd kring frågan om ”bakterieinblandning” i mjölken.

I fokus låg också frågan om mjölkens fetthalt, som Hjärne ifrågasatt. Slutligen dömde MC ut Hjärnes jämförande studie av skolmjölken och hävdade att undersökningsmetoderna var under all kritik. Tvistandet tog emellertid inte slut där, utan ytterligare skrivelser utväxlades under första halvåret 1954, där båda sidor sökte vidareutveckla sina ståndpunkter.

Med anledning av debatten företogs under 1954 ett flertal inspektioner av hygienen hos MC:s mejerier, bl.a. av hälsovårdsnämnden. De kunde emellertid inte finna något att anmärka på. Även konsumtionsmjölkens fetthalt bedömdes vara helt i enlighet med gällande föreskrifter. Vad beträffar tidningarna rann frågan så småningom ut i sanden.

Skriven av Lisa Qviberg, arkivarie och skribent