Intervju

Niklas Lindbäck Fälttävlan

Niklas Lindbäck om träningen, känslan av att vinna över sin sambo i kortspel och om varför han en gång red utklädd till Nalle Puh.

Namn: Niklas Lindbäck.
Född: 1974.
Bor: I Munka-Ljungby, Ängelholms kommun.
Familj: Sambon Lotta och sonen Malcom.
Favoritmat: ”Svårt att säga, men få saker slår en god köttbit.”
Bäst på tv: Sport. ”Bäst är hästsport, formel 1 och skidsport.”
Favoritartist: Amanda Jenssen och Michael Jackson.
Bäst musik inför tävling: Beat it av Michael Jackson. ”Rytmen passar bra för terrängritt. Låten pumpar i gång tempot i kroppen.”
Främsta meriter: VM-guld för unghästar 2006, EM-silver i lag 2013, femma i Badminton (världens kanske mest prestigefyllda tävling).

Hej Niklas! Berätta kort om din bakgrund och uppväxt.
– Jag kommer från en riktig hästfamilj. Min farfar tävlade för Sverige i fälttävlan i OS 1960. Alla håller på med hästar på något vis. Jag har alltid haft hästar omkring mig, varje dag. Jag växte upp i Skåne, i Svedala. Och gick i skolan där och i Malmö. Det blev faktiskt lite väl mycket hästar i mitt liv ett tag. När jag var 14–15 år var jag faktiskt inte superintresserad längre. Då var det fotboll, golf och hänga med kompisar som gällde.

När kom hästintresset tillbaka då?
– Det var faktiskt vid ett särskilt ögonblick, fälttävlan vid ryttar-VM i Stockholm 1990. Jag var 16 år och på plats i publiken. Att se det nästan övernaturliga samarbetet mellan världens bästa hästar och ryttare på nära håll var fantastiskt. Stämningen var enorm. Utmaningen kändes som om den var gjord för mig. Jag visste direkt att det var det här jag skulle satsa på. Sedan den dagen är det att bli bäst i fälttävlan som driver mig.
Det var som att jag hittade tillbaka. Det var med fälttävlan jag började hemma. Vi var ofta ute i skogen och red och hoppade över små hinder som vi byggde själva.

Kort, för oinsatta. Hur går en fälttävlanstävling till?
– Den består av tre moment. Dressyr, vanlig banhoppning och terräng. Resultaten av de tre momenten slås ihop enligt ett straffpoängsystem, där det gäller att få så låg poäng som möjligt. Närmast noll vinner, kan man säga. Vid stora mästerskap rids ett moment per dag. Vid mindre tävlingar kan man klara av alla tre på en dag. Den vanligaste ordningen är dressyr, terräng, hoppning.

Vilka är dina styrkor som fälttävlansryttare?
– Det är nog terrängritten. Den har jag erfarenhet av sedan barnsben, sedan är jag nog ganska allsidig som ryttare också, vilket är bra. Sedan gäller det att ha en allsidig häst också.

Har du det då?
– Nej, egentligen inte faktiskt. Haha. Även om hon börjar bli. Min egentliga förstahäst är skadad, och är inte aktuell för sommarens OS. Hästen jag lägger mycket krut på att rida nu är ett sto som heter Cendrillon. Hon är lite svagare på hoppning än så länge. Jag har en kandidat till, en oerfaren talang som heter Focus Filiocus. Han kan bli en joker.

Har du haft någon nytta som ryttare av att ha spelat fotboll och golf?
– Jag lirade lite innebandy också … Och jag tror att man kan lära sig saker av allt man provar på. Jag satsade egentligen nog mest på fotbollen av de andra idrotterna, men golfen – som jag mest såg som en kul grej – har jag haft mest nytta av. Där lär man sig att ha fullt fokus inför varje slag, precis som man måste ha inför varje hinder i en terrängritt.

Hur funkar det med OS, vilka får rida?
– Det är klart sedan ett tag att Sverige kommer att skicka ett fullt lag. Det innebär att det finns fyra platser plus en reservplats till OS. I slutet av juni tas den slutgiltiga truppen ut. Som jag ser det finns det tio ekipage som konkurrerar om platserna. Det är en kul och viktigt utmaning. Det gör oss bättre. Alla måste ge allt, man kan inte slå sig till ro och tro att man är klar. Det leder till utveckling. Jag har som mål att komma med i laget och komma hem från Rio med en medalj. Jag har en plan för hur jag ska ta mig dit. Den ska jag hela tiden följa, och förbättra. Det finns inget annat för mig.

Hur mycket tränar du – och hur stor del av träningen är inte på hästryggen?
– Jag rider ju nästan varje dag, året om. Sedan kör jag fyspass två eller tre dagar i veckan. Det är smidighet, styrka – särskilt bålstyrka – och kondition. Men jag håller på att trappa upp till minst fem fyspass i veckan. Jag vill vara så förberedd jag bara kan inför den här viktiga säsongen.

Vad krävs för att bli en bra fälttävlansryttare?
– Vilja och tålamod. Man måste vara träningsvillig och gilla att träna. Det är bra att gilla fart, för i terrängritten går det undan. Man måste vara modig, men ändå alltid använda hjärnan först. Och så måste man ju ha tillgång till en häst som gillar att träna mycket också … Men man måste verkligen inte ha en egen häst. Är du tillräckligt duktig ryttare finns det alltid hästägare som vill att du ska rida just deras häst. Sedan måste man vara allsidig, och bra på att läsa av hästens humör och vilja.

Vilka är dina bästa träningstips till unga ryttare som läser detta?
– Se till att ha en bra plan, och var hela tiden beredd att förändra den efter nya förutsättningar. Ta hjälp av erfarna ryttare tidigt. Man ska inte lära sig fel från början eller hålla på med chansningar. Och tänk på att det är minst lika viktigt att utnyttja sina styrkor som att slipa på svagheter.

Hur viktig är den mentala biten i din idrott – och hur tränar du den?
– Den är oerhört viktigt, särskilt i elitsammanhang. Man måste ha öppna sinnen, saker förändras hela tiden. Jag har lagt mer och mer fokus på det mentala. Och fått resurser till det tack vare SOK (Sveriges olympiska kommitté). Jag har lärt mig att ifrågasätta träningsmetoder: ”Varför gör jag så här?” Tänker man, så utvecklas man. Sedan när jag sitter upp i sadeln för att tävla, så försvinner världen utanför. Då är det bara nästa hinder eller uppgift som gäller. Det superfokuset måste jag släppa mellan tävlingarna, så att jag är mentalt fräsch när det är dags igen.

Hur länge är du kvar i din egen värld efter en tävling?
– Efter sista momentet är man mentalt slut. Då går det rätt snabbt att komma ur det. Det är rutiner med hästarna som måste skötas efteråt, allt blir som vanligt rätt fort. Och om jag har vunnit då tar den känslan över. Jag älskar att vinna, även om det bara handlar om att vinna över min sambo Lotta i kortspel. Hon kan bli sur och muttrig då, men det gör inget. Det finns inget bättre än att vinna, vad det än handlar om!

Har du andra djur än hästar?
– Vi har en ny gård med eget stall. Så det blir mycket hästfokus, så klart. Men vi har två jack russell-hundar som heter Flinga Flisa. De älskar att vara med ute i terrängen när vi tränar.

Finns det några särskilda saker som du jobbar med att förbättra just nu?
– Jag slipar ju hela tiden på hästarnas svagheter. Sedan har jag två nya projekt för 2016. Att utöka fysträningen och förbättra kosthållningen. Jag har alldeles för dåligt med kunskaper där. SOK hjälper mig med både fystränare och dietist. Många hästmänniskor äter dåligt. Det finns sällan bra mat att köpa ute på tävlingsställena. Det är lite märkligt när man tänker på det. Det är ju viktigt att må bra och vara vältränad som elitryttare.

Har du ramlat av många gånger, hur känns det? Blir du rädd?
– Inte så ofta nu på äldre där. Men förut. Oj, jag ramlade till höger och vänster. Man vill ju aldrig ramla av, men man vande sig lite. Det blir sällan allvarliga skador. Man får lite ont i baken eller tappar luften. Jag har flugit av i vattenhinder, buskar, åkrar – you name it … Men jag har aldrig känt mig rädd. Att rida är helt naturligt för mig.

Hur fort kan du rida?
– Jag vet inte. 40–50 kilometer i timmen kanske. De snabbaste galopphästarna öser på i 65 kilometer i timmen.

Är det läskigt när det går riktigt fort?
– Nej. Jag har aldrig tyckt det. Jag älskar farten. Det enda som kan vara läskigt är om man känner att man tappar kontrollen, men det hänger ju inte alls på hastigheten, och det händer inte mig särskilt ofta.

Rider du på fritiden också, eller håller du dig borta från stallet och sadeln då?
– Fritid. Vad är det, haha! Vi har en ny gård som det är mycket fix med. Men jag gillar det livet! Jag spelar gärna golf med vänner, det är skön avkoppling. Och man kan släppa allt annat för några timmar. Om jag plötsligt fick en helt fri dag skulle jag nog satsa på en golfrunda med god vän. Och sedan en lugn middag.

Gillar du mjölk?
– Jo, jag tycker det är gott med ett glas kall mjölk till frukosten. Varm choklad när man är frusen är också riktigt bra.

Har du några dolda talanger?
– Det skulle väl vara att jag är bra på inredning och byggen. Jag vet inte hur dolt det är, men det syns ju inte på mig i alla fall.

Berätta ett pinsamt ryttarminne!
– Man har väl dykt i något vattenhinder, som sagt ... Men det allra pinsammaste var inte på tävlingsbanan. Det var när jag hade vunnit VM för unghästar. Då ställde jag upp i en julshow för de som fött upp hästen. Jag var utklädd till Nalle Puh (reds anm: Hästen heter Mister Pooh) och såg inte klok ut. Ljudanläggningen var så dålig, så folk blev rädda när jag öppnade munnen. Det var min sista julshow. Om jag inte vinner OS-guld kanske …

Har du några idoler?
Det finns många inom ridsporten man kan se upp till för olika spetsegenskaper. Nu har jag precis varit och tränat för hoppmästaren Rolf-Göran Bengtsson till exempel. Mycket lärorikt. Sedan ser jag upp till alla driftiga människor som lyckas genomföra sina drömprojekt. Men det är viktigt för mig att inte vilja bli precis som någon annan. Jag vill ju bli bättre än alla andra. Då gäller det att lära sig av och plocka godbitarna från många olika förebilder, tror jag.

Hur känns det att själv vara en förebild?
– Det är inget jag går omkring och tänker på. Men det är kul med tillfällen när folk vill komma fram och prata. Jag vill gärna inspirera. Vår sport är ganska liten i Sverige. Jag tror att den skulle växa om fler förstod tjusningen med fälttävlan.

Försök att beskriva tjusningen här då!
– Samspelet med hästen under en perfekt terrängritt. När människa och djur förstår varandra till 100 procent. Och så farten! Det finns inget i världen som slår den känslan. Om alla fick prova det någon gång skulle min sport vara större. Då skulle nog 9 miljoner svenskar vilja hålla på med fälttävlan.

Välj en superkraft och berätta varför du valde just den!
– Att kunna flyga hade varit fint. Som upplevelse. Men också för att kunna ta sig snabbare mellan olika platser. När jag tänker på det hade det nästan varit ännu bättre med en flygande häst. Jag hade varit oslagbar!