Intervju

Emma Johansson Cykling

Emma Johansson om mellanmålsfavoriten, vägen till OS och varför hon inte alltid använder hjälm. Dessutom avslöjar Emma sitt pinsammaste cykelminne.

Namn: Emma Johansson.
Född: 23 september 1983.
Bor: I resväskan, Norge och Belgien.
Familj: Stor svensk släkt. Och norska maken Martin Vestby.
Favoritmat: Våfflor med grädde och hjortronsylt. ”Det äter jag en gång om året, i oktober, när jag har lite ledigt och hälsar på hemma i Sverige.”
Bäst på tv/Youtube: ”Jag ser på väldigt mycket serier och filmer i perioder. Jag har inga direkta favoriter, men Homeland gillar jag.”
Bästa musiken: ”Jag är allätare. Min lillebror håller mig uppdaterad. Han har gjort en spellista till mig där han lägger in ny musik varje vecka.”
Bästa musiken inför tävling: Upptempo-låtar med glada refränger.
Främsta meriter: 2 VM-silver, 1 OS-silver. ”Men den första segern i världscupen 2009 är mitt bästa minne.”

Hej Emma! Berätta kort om din uppväxt och din bakgrund.
– Jag är uppvuxen på landet i en by som heter Kyrkdal, två mil utanför Sollefteå. Jag har två bröder. En yngre och en äldre. Vi var utomhus och sprang runt mycket. Nästan alltid faktiskt. Vi åkte skidor, spelade pingis, cyklade mycket. Jag tror att man som tjej ofta blir lite tuffare, om man bara har bröder. Jag har aldrig varit rädd för hårt arbete. En sommar, när vi hade flyttat in till Sollefteå jobbade jag som bondpiga. Då cyklade jag 40 minuter, extremt tidigt varje morgon till jobbet.

Vilka sporter höll du på med mer organiserat?
– Det var mest längdskidåkning, men även lite bordtennis. När jag var cirka 11 år började jag med mountainbike. Det var en annan känsla än skidåkningen. Man kan ta sig längre sträckor på en cykel. Och det går snabbare. Jag var nog ganska bra i båda sporterna. Båda handlar mycket om uthållighet, kondition och vilja.

När slutade du med skidåkningen då?
– Efter högstadiet sökte jag faktiskt både skid- och cykelgymnasium. Men jag kände att cyklingen var roligare. Träningsvariationen var större där. Man kan träna ihop på smarta sätt, även om man är olika bra. Till exempel genom att den som är starkast får ligga längst fram och ta vindmotståndet hela tiden. Cykel är nog en lite mer social sport, men ändå inte riktigt som ett lagspel. Det passade mig. Så jag valde den vägen. Jag flyttade alltså hemifrån när jag var 16 år. Men på gymnasiet fanns det andra som satsade hårdare än jag. Jag hade nog ett ganska normalt studentliv. Jag började väl egentligen inte fundera på proffskarriär förrän sista året. Då hade jag också gått över mer och mer till landsvägscykling, det var där proffsmöjligheterna fanns. När jag väl bestämde mig för att satsa på det var det fullt fokus.

Vad hände sedan?
– Först hade jag ett misslyckat proffsförsök i Spanien. Sedan fick jag tag i ett jobb som barnflicka i Holland, så jag kunde försörja mig medan jag letade efter ett proffslag. Jag fick tag i ett lag som ville ha mig. Och på den vägen är det. Cykel är en stor sport ute i Europa. Det finns kanske 25 dam-team med proffscyklister. Mellan åtta och 15 i varje. Nu cyklar jag för Wiggle High5, som är ett av de största lagen.

Men cykel är ju en individuell sport. Vad är poängen med lag?
– Laget är superviktigt. Man turas om att köra längst fram. Den som gör det får ta det mesta vindmotståndet, det gör mer skillnad än vad man kan tro. Sedan har alla lag specialister på att klättra uppför och på att spurta. Man peppar och stöttar varandra längs vägen och följer taktik som man lagt upp i förväg.

Om ni är 15 stycken i ert lag. Får alla starta alla lopp då?
– Nej. Sex stycken brukar få starta. Och jag är en av dem. Övriga är reserver, ungefär som att alla i ett fotbollslag inte är med i start-elvan. På VM har de bästa landslagen kanske sju åkare. På OS är det färre, fyra tror jag. Det är en fördel för oss i Sverige, som brukar få ställa upp med typ tre cyklister på både VM och OS.

Hur ser vägen fram till OS ut?
– Jag har lagt ett tufft schema med mycket träning och minst lika mycket tävlingar som vanligt. Jag behöver tävlingarna för att hålla mig på topp. Jag älskar att tävla. Jag är en tvättäkta tävlingsmänniska.

Hur ser OS-programmet ut då?
– På OS ska jag köra både tempoloppet och linjeloppet. Men det är linjeloppet som är mitt mål. Där möts man cyklist mot cyklist. I tempoloppet kör man en och en, det är mer en kamp mot klockan. Jag är allround som åkare och gillar att fajtas. Jag är bra på det mentala spelet åkare mot åkare. Jag kan dölja att jag är trött. Eller låtsas att jag är slut, för att sedan göra ett ryck. Jag kan gå med i tunga klättringar och dra upp en långspurt som knäcker de flesta. Men jag skulle inte säga att jag är någon spurtspecialist. Jag föredrar ett tufft lopp, så att alla är så trötta som möjligt mot slutet. Det tjänar jag på.

Hur mycket tränar du?
– Nästan tusen timmar om året. Det är mycket träning. Men det är vad som krävs för att vara med och fajtas i världstoppen. Visst börjar det kännas att jag tränar mycket. Men jag har som en sorts autopilot som jag slår på. Jag måste göra mina träningstimmar, och det ska vara kvalitetsträning. Annars har jag inte gjort allt jag kan.

Hur mycket av träningen är cykling?
– Det mesta. Men jag kör styrka med vikter och en del core-träning, för att stärka upp magen och ryggen. Jag gymmar en gång i veckan under cykelsäsongen, för att bibehålla styrka. Och lite oftare under vintern, för att bygga upp kroppen.

Får du inte skavsår i rumpan av att sitta på sadeln så mycket?
– Nej. Men det är väldigt viktigt att ha en sadel som passar och en cykelbyxa av bra kvalitet, som skyddar rumpan på ett bra sätt. Min sadel har ett hål i mitten och den är utformad för att ge en så jämn belastning som möjligt. Bra byxor och en skön sadel är något jag verkligen rekommenderar alla som tänker cykla mycket att satsa på.

Okej! Har du några tips om själva träningen, till dem som vill bli lika bra som du?
– Ha roligt. Och ge aldrig upp! Träna inte så mycket ensam. Skaffa en träningskompis som du kan småprata med när ni kör lite lugnare och tävla emot när det är dags att öka tempot. Var inte rädd för lite längre sträckor och sätt upp delmål. Typ försten förbi vissa vägskyltar. Och ha alltid hjälm!

Hur viktig är den mentala biten i din idrott?
– Viktig! Men det är den inom all toppidrott. Du måste vara inställd på hårt arbete. Sedan är det ju spelet mot motståndarna och kroppsspråket, som jag redan varit inne på. Om någon hänger med huvudet, är hon trött då eller fejkar hon?

Hur många cyklar har du?
– Många. En för varje väder, i princip. Och så har jag några mountainbikes, som jag inte tävlar på.

Hur vet man att en cykel är rätt inställd?
– Det bästa är att få hjälp av din förening eller en bra cykelbutik. Ramstorleken ska vara rätt för just dig. Positioneringen av sadel och styre också. Det är värt väldigt mycket att få det rätt.

Helt ärligt, har du alltid hjälm?
– Ja! Eller ibland kan jag cykla ner till närmsta affär eller så utan. Men det är för att mina hjälmar alltid är svettiga och äckliga, man vill inte använda dem om man inte ska duscha efteråt. Jag borde skaffa en snygg fritidshjälm. Det ska jag göra!

Cyklar du så mycket på fritiden då?
– Nej, faktiskt inte. Då väljer jag nästan alltid att promenera eller att ta bilen.

Vilka är din styrkor och svagheter, och hur tänker du kring dem när du tränar?
– Jag vet inte, jag försöker att bli en så komplett cyklist som möjligt. Det är klart att det alltid
kommer att finnas spurtspecialister som är snabbare än mig på korta sträckor och även andra specialister, men de är nästan aldrig lika allround som jag. I början av elitsatsningen såg man framstegen av träningen tydligt. Nu har jag nått en nivå när det knappt är mätbart. Jag tränar mycket och stenhårt, och märker knappt att jag blir bättre. Det gäller att orka fortsätta och att se myrstegen man faktiskt tar!

Hur fort kan du cykla?
– I nedförsbackar har jag kommit upp i över 80 kilometer i timmen. Det är en skön känsla! Jag blir inte rädd av fart. På platt mark vet jag faktiskt inte vad jag har för maxhastighet.

Hm. Om du skulle tävla någon mil mot någon på moped, skulle du vinna då?
– Ja, i alla fall om det var en sådan moppe som går i 30. Kanske skulle jag ta en som går i 45 också!

Gillar du mjölk?
– Ja! Iskall ska den vara.

Hur viktig är kosten för dig?
– Väldigt viktig. Jag äter frukost, lunch, middag med mycket protein och kolhydrater. Inte så mycket rött kött. I övrigt försöker jag hålla det varierat, så att det inte blir tråkigt. Många mellanmål blir det också: frukt, nötter, sportbars. Sedan har jag en egen liten hemlighet som de andra inte kör – drickyoghurt. Jag tycker det är gott och det funkar bra som återhämtning.

Hur jobbar du mer med återhämtning?
– Mycket massage. Och vila i allmänhet. Jag gör inte många knop när jag är ledig, haha.

Har du någon dold talang?
– Nä. Jag har börjat gilla inredning mycket och håller på och pysslar med det när jag väl är hemma. Men jag vet inte om jag är särskilt bra på det än.

Berätta ett pinsamt cykelminne!
– Vid målgången av ett lopp 2007 jublade jag som om jag hade vunnit. Jag trodde ju det. Men publiken reagerade konstigt. Jag hade missat en utbrytare. Så i själva verket hade jag kommit tvåa.

Märker du av att du är en idol för många unga cyklister?
– Ja, ibland. Jag hoppas att jag kan vara en bra förebild. Jag försöker alltid vara mig själv i alla fall. Och vara ärlig. Det är viktigt, tycker jag. Att vara äkta. Det är bra tror jag, att ungdomar ser att även idoler är människor. Och jag hoppas att de vågar fråga mig det de undrar, jag svarar alltid ärligt.

Till sist: Välj en superkraft!
– Då väljer jag supersnabbhet. Emma ”Flash” Johansson. Det hade varit något det. Då hade jag tagit ett varv runt jorden ibland, bara på skoj.