Intervju

Martin Pacek Judo

Martin Pacek älskar verkligen att äta och han har jobbat med osttillverkning. Men nu är det judo som gäller för alla slantar. I Rio hoppas han kasta motståndarna som vantar!

Namn: Martin Pacek.
Född: 1987.
Bor: I Stockholm.
Familj: Mamma, pappa, lillebror Robin (också landslagsman i Judo) och flickvännen Karoline.
Favoritmat: Pizza. ”Godast är Calzone.”
Bäst på tv: ”Jag brukar försöka hitta en mysig serie i taget att plöja. Just nu är det Once upon a time.”
Favoritmusik: R’n’b och hiphop.
Bäst musik inför tävling: ”Då brukar det bli lite hårdare hiphop, för att ladda.”
Främsta meriter: Femma på VM 2014. Grand slam-guld 2015.

Hej Martin! Berätta kort om din barndom och sportbakgrund.
– Tja! Jag är från Kristianstad i Skåne, och gick i skolan där. Jag började med judo som 7-åring. Pappa var brottare, så jag tränade brottning för honom också. Och så lirade jag fotboll. Men redan när jag var 10 år så koncentrerade jag mig på judon, det var den roligaste sporten. Och förmodligen den jag hade mest talang för. När jag var 15 år gjorde jag bra resultat på SM, och sedan dess har jag satsat stenhårt på min idrott.

Du har alltså satsat stenhårt i 14 år nu. Har du haft några svackor?
– Jo, men inte frivilliga. Jag har skadat mig flera gånger och tvingats till tre större operationer. Inför förra OS drog jag av en hamstring-muskel och blev borta från judon i åtta månader.

Oj. Hur hanterade du det?
– Det är klart att det var tungt ibland. Men mitt stora mål har alltid varit Rio 2016. OS i London 2012 var bara en del i planen på väg dit. Jag fick stuva om i planerna. Men jag tycker faktiskt att min formkurva pekat uppåt hela tiden sedan den smällen. Och nu känns det väldigt bra inför sommaren. Jag är helt i fas med träningen, jag har gjort bra resultat och är redan kvalificerad och uttagen till OS.

Berätta lite om judo. Hur funkar det? Hur tävlar man?
– Det är en japansk kampsport utan sparkar och slag. Det handlar i stället om grepp och kast. Det är stentuff kamp, man mot man eller kvinna mot kvinna, med strikta regler. Vi herrar går matcher om fem minuter effektiv tid. Damernas matcher är fyra minuter. Man kan vinna på flera olika sätt. Man kan vinna på poäng. Eller på ippon, det är när man får ner motståndaren platt på rygg. Man kan också vinna om man får fast motståndaren i ett arm- eller halslås, så att motståndaren ger upp.

Halslås! Det låter livsfarligt.
– Haha, nej. Vi har ju tränat på det här sedan vi var små. Sitter man helt fast så ger man upp. Då blåser domaren av matchen. Det är bättre att ge upp än att svimma eller bryta armen.

Hur fungerar turneringar då?
– När yngre tävlar är det uppbyggt så att alla får gå flera matcher. I stora turneringar är det först invägning. Jag tävlar i klassen minus 100 kilo och får alltså inte väga över 100. Sedan lottas alla in i ett turneringsträdd. De högst rankade är seedade och kan inte möta varandra. Förlorar man sin match åker man ut. För att kunna nå tredjeplatsen, via återkval, måste man gå minst till kvartsfinal.

Vilka är dina styrkor?
– Jag är allround. Och bra på att kasta! Och så har jag lång räckvidd. Jag är 1,97 och det är bara en till i världseliten i min viktklass som kan matcha det. I och med att jag är längre så kan jag komma åt motståndaren på längre avstånd. Det har många svårt att hantera.

Svagheter då?
– De är så få, så jag kommer knappt på några. Haha! Men en sak kan vara att jag ibland riskerar mer än nödvändigt i matcherna. Det tränar jag på hela tiden, att riskminimera så att motståndarna får färre öppningar att komma åt mig.

Vad är tjusningen med judo?
– Judo är liksom nästan allt för mig. Om jag har en dålig dag brukar min flickvän be mig att gå och träna. Kampen på mattan lyfter upp mig. Det är lika kul att träna med en nybörjare som att gå en tuff match. Det är något med kampmoment, de strikta reglerna, artigheten och respekten som fångar mig helt. Och så vill jag hela tiden fortsätta att utvecklas.

Har du haft någon nytta av de andra sporterna du hållit på med?
– Fotbollen har ju gett balans, starkare kropp, och kondition. Men brottningen har gett mig ännu mer. Min pappa, som är brottare, har tränat mig mycket. Det har gett styrka och bålstabilitet och en vana vid den fysiska kontakten och kampen som jag har haft stor nytta av som judoka.

Judoka?
– Ja, det heter så. Det betyder judoutövare. Judonisse, helt enkelt.

Vänta nu, din mejladress innehåller ordet judonisse. Är det ditt smeknamn?
– Nej, inte alls. Det är bara en fånig mejladress som jag skaffade för länge sedan. Nu har jag en riktig adress med för- och efternamn och så. Men jag kan inte ta bort judonisse-adressen. För alla har den …

Hur funkar det med OS, är fler ur landslaget uttagna?
– Nej, inte än. De andra kvalar fortfarande. Och flera ligger på gränsen. Gör de bra resultat bör de få åka till OS. En av dem är min brorsa Robin, i minus 81-kilosklassen. Jag försöker peppa honom varje dag. Vi tränar tillsammans. Hela landslaget tränar faktiskt ihop. Hela tiden. Det är väldigt inspirerande och kul. Att få tävla i OS med brorsan vore fantastiskt. Det är inte många syskon som tävlat i samma olympiska spel.

Vad krävs för att bli bra i judo?
– Det går faktiskt inte att säga. Det är en fantastisk sak med judo: Alla kan bli bäst. Oavsett kroppsform och andra fysiska förutsättningar. Det handlar bara om att träna på och ha roligt – med ett leende på läpparna kommer resultaten.

Hur viktig är den mentala biten i din idrott – och hur tränar du den?
– Det är viktigt. Men inte viktigare än i andra sporter, tror jag. En aspekt är ju att orka med allt tungt arbete. Att komma väl förberedd och laddad till varje träningspass. Jag har alltid klarat mig bra psykiskt, tror jag. Men jag har börjat gå till en mental rådgivare för att maximera även den biten. Det är ganska nytt för mig. En bra sak vi har jobbat med är att hitta en lagom nivå av nervositet på tävling. Stora tävlingar är som vilka andra tävlingar som helst. Alla som är där sitter i samma båt. Det handlar om att normalisera tävlingsmomentet. Det tänket har funkat jättebra för mig. Men man måste jobba med det hela tiden. Det går inte att ta för givet.

Vad har man för utrustning?
– Judodräkt och bälte. Och ett leende, helst då. Man är barfota, så det finns inga särskilda judoskor. Jag har kanske fem dräkter. Men de slits fort, så jag måste hela tiden beställa nya …

Hur mycket tränar du?
– Det är lite olika. Men två pass om dagen, sex dagar i veckan är det vanliga. Då är hälften av passen judo och hälften annan träning. Utanför mattan försöker jag just nu att bygga upp kondition och styrka med ganska tunga pass. Man är riktigt mör när man kommer hem.

Hur jobbar du med återhämtning?
– Jag försöker sova lite mellan passen, mitt på dagen. Och kanske äta en banan direkt efter ett pass. Om jag är hemma dricker jag alltid mjölk efter träning. Sedan handlar det om att vila, sova och äta tillräckligt.

Äta, ja. Hur tänker du med kosten?
– Det är mycket energi som måste in, med tanke på hur mycket jag gör av med. Det är skönt på ett sätt, för jag gillar att äta och jag behöver knappast begränsa mängden. Vi försöker att äta mycket kolhydrater. Vanlig husmanskost, men varierat. Nyttigt och helst ekologiskt. Jag älskar all mat. Att äta är det bästa som finns.

Gillar du att laga mat också? Får vi se dig i Sveriges mästerkock?
– Ja, jag gillar att laga mat och att experimentera i köket. Recept ska man bara ha som grund, resten ska vara improvisation! Men jag tycker nog lite mer om att äta än att laga. När Sveriges mästerätare kommer på tv, då lovar jag att söka. Apropå att laga mat själv så har jag faktiskt jobbat med osttillverkning. Prästost är favoriten.

Hur tunga motståndare kan du kasta?
– Jag kan kasta alla i princip. Jag skulle nog kunna få omkull en gubbe på 300 kilo, på något sätt. Det känns tryggt att veta att om någon kommer nära så kan jag få omkull den. Jag är aldrig rädd när jag är ute och går eller så.

Är det läskigt att bli kastad?
– Nej, vi lär oss tidigt falla rätt. Det gör aldrig särskilt ont. Mattan är mjuk och man skyddar huvudet genom att hålla det uppe. Och vi använder även andra tekniker för att dämpa fall.

Vad gör du träningsfria dagar?
– Går promenader. Kollar på film, både hemma och på bio. Umgås med flickvän och vänner. Äter gott. Och sover. Sova är bra.

Har du några dolda talanger?
– Nej, inte vad jag kan komma på. Jag är ganska snäll. Det är väl en bra talang?

Berätta ett pinsamt judominne!
– En gång på en turnering hade jag glömt mina byxor. Det blev lite panik. Men så fick jag tag i min landslagskompis Jocke. Vi har typ samma storlek, så jag kunde låna hans byxor. Som tur var så gick våra matcher inte samtidigt!

Har du några idoler?
– Min största idol när jag var yngre var alltid min pappa. Jag ser upp till honom på många sätt. Han var en bra brottare med fina meriter. Brottningen tog honom till Sverige. Och tack vare brottningen stannade han här. Sedan finns det en framgångsrik judoka från Grekland som heter Ilias Iliadis. Honom har jag sett upp en del till. Nu känner jag honom ganska bra. Det känns coolt att känna sin idol.

Hur känns det att själv vara en förebild?
– Jag har faktiskt känt av det lite grann, trots att judo inte är en jättestor sport. Jag höll i ett läger
nyligen och det var det många som sprang fram och ville ha autografer och berättade hur häftigt de tyckte det var att träna för mig. Det är Jättekul. Och jag försöker hjälpa till och inspirera så mycket jag kan.

Välj en superkraft och berätta varför du valde just den!
– Supersnabbhet, som Flash. Jag såg Flash nyligen. Normalt sett är jag en ganska långsam löpare. Men med supersnabbhet hade jag varit snabbast av alla. I världen. Det hade varit väldigt häftigt!