PUCKO KULTDRYCKEN SOM ÖVERLEVDE

Nya produkter kommer och försvinner igen efter ett tag. Så vem trodde väl 1954, när chokladmjölken Pucko lanserades, att den skulle finnas kvar även in på 2000-talet? Idag är Pucko något av en svensk nationaldryck, som fått kultstämpel över sig, oumbärlig i korvkiosken.

Pucko föddes på sterilgräddefabriken i Järlåsa, där man tillverkade Riddargrädde och Krongrädde. Fabriken var till en början privat, men Mjölkcentralen köpte den 1939. Det var 1953 som man på prov började med Pucko. Tillverkningsmetoden var densamma som för sterilgrädden, det vill säga pastörisering och sterilisering i autoklav.

Steriliseringen, eller om man så vill autoklaveringen, gick till så att flaskorna fylldes på och kapsylerades, och sedan fördes de över till stora järnkorgar, som ställdes ned i steriliseringsgrytorna. Produkterna konserverades alltså ”på det gamla hederliga viset” genom att flaskorna kokades efter påfyllningen, precis som mormor gjorde med syltburkarna.

Historien bakom namnet

Namnet Pucko fick chokladmjölken från den mycket populära glasspinnen Chokladpuck, som tillverkades av Glace-Bolaget, som ägdes av Mjölkcentralen. Puck var faktiskt ett namn som i en eller annan form återkom på flera av Mjölkcentralens produkter. Bland annat fanns en ost med det namnet.

Pucko gjorde inte särskilt stort väsen av sig när den började lanseras på allvar 1954, och reklamkampanjen för den nya produkten var ganska blygsam, men den blev ändå snabbt populär. På S:t Eriksmässan i Stockholm 1955 såldes 19 700 flaskor på 16 dagar. Och från mitten av 1960-talet fick Pucko ett rejält uppsving, då produktionen mer än tiodubblades. Åke Andersson, som var fabriksföreståndare i Järlåsa, berättade i personaltidningen Mjölkdags att ökningen bland annat berodde på turistresorna till Mallorca:

”Jo, det är nämligen så att på Mallorca lär chokladmjölk med konjak i höra till en av de specialiteter som turisterna gärna faller för. Det kallas Lumumbadricka. Och när man så kommer hem, solbränd och fylld av goda semesterminnen, ringer man genast Åke Andersson och frågar var man kan få tag i Pucko.”

När man skapade Pucko ansåg man formgivningen av flaskan vara viktig för att locka kunder och för att få dem att känna igen produkten, något som är viktigt även idag. Den första flaskan hämtade sina drag från den klassiska Coca-Colaflaskan, men den blev inte särskilt långlivad. Istället formgavs en ny flaska, som sedan kom att leva kvar ända till år 2000. Och när det då var dags för en ny flaska var den till stora delar lik den gamla klassiska.

Pucko kom med tiden att bli ett måste till korven eller hamburgaren. I boken ”Korv, mos och människor” av Leif Eriksson berättas om korvkioskens utveckling, och där har förstås Pucko sin givna plats, liksom i varje korvkiosk. Märkligt nog gick den inte att uppbringa i korvkiosken i just Järlåsa, som låg alldeles intill fabriken. Där tillhandahölls i stället konkurrenten Cocio, från Danmark, till Järlåsapersonalens besvikelse.

Semper tog över

1987 lades Järlåsafabriken ned, och Puckon flyttades tillsammans med Riddar- och Krongrädde till Sempers anläggning i Laholm. Att det blev en Semperfabrik som fick ta över produkterna berodde på att Arla 1975 hade lämnat över Pucko och sterilgrädde till Semper för att utöka deras sortiment. Semper var då ett dotterbolag till Arla.

När Arla sålde Semper 2003 tog Arla, som då blivit Arla Foods, tillbaka Pucko men tillverkningen fortsatte ett par år till i Laholm. Men den 1 juli 2005 var det slut för Pucko som en helsvensk produkt genom att tillverkningen flyttades till Cocios fabrik i Esbjerg. Någon förändring av innehållet i flaskan blev det inte, men nyheten om att riksklenoden nu flyttade utomlands, som så många andra svenska klassiker, väckte visst uppseende i medierna, och flera intervjuade korvgubbar uttryckte sin besvikelse.

Men Puckon behåller ännu sin plats i korvkiosken, i 7-Elevenbutiken och på bensinmacken. För vad vore väl en grillad med mos utan en Pucko till?

Skriven av Kerstin Norberg, journalist

Läs mer