FRÅN PUCK TILL 88:AN

Stockholmsutställningen på Djurgården 1930 besöktes av drygt fyra miljoner människor. Det var här funktionalismen lanserades i Sverige – stilen som inredde och byggde folkhemmet. Men även glasspinnen fick sitt svenska genombrott på utställningen.

Glasspinnen hade uppfunnits i USA knappt tio år tidigare, 1921, då den chokladöverdragna ”The Eskimo Pie” patenterades av C Nelson från Iowa.

När Mjölkcentralen (MC) startade sin glassförsäljning i mars 1935 fanns glasspinnar med som en viktig del av sortimentet. MC döpte sin glass till Puck och en omfattande reklamkampanj drogs igång. Bland annat gjordes särskilda Puck-prylar för barnen.

I germansk folktro var Puck ett spefullt naturväsen, känt i dag främst som upptågsmakare i William Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”. Puck hade registrerats som varumärke av MC redan 1927, men inte förrän åtta år senare fann man en produkt lämplig för namnet.

Glass inte för vuxna

Som väntat blev barnen de stora konsumenterna av glasspinnar. För vuxna gällde däremot den oskrivna regeln att offentligt glassätande var ett etikettsbrott, så bland dem uteblev populariteten.

När MC 1942 gick samman med några andra glasstillverkare och bildade Glace-Bolaget (GB) hade det riktiga genombrottet för glassen ännu inte skett. Det kom först 1955, då köplusten blev så stor att två miljoner glasspinnar måste importeras från Danmark.

Ett viktigt skäl till den ökade populariteten var att en artikel hade publicerats 1952 i Svensk Läkartidning, där glassens fördelar som näringsämne för febersjuka barn framhävdes. Under de följande åren bekräftades de teorierna av andra läkare. Dessutom hade etikettsreglerna börjat lösas upp efter andra världskriget. Nu kunde även vuxna ogenerat äta glass ute på stan.

I och med bildandet av GB hade varumärket Puck försvunnit, men det levde ändå kvar i namnen på glassarna, främst pinnarna: Chokladpuck, Nötpuck och Puckstång är tre exempel.

Glassen fick nyhetsvärde

Kampen om det växande antalet köpare av pinnar, strutar och bägare, de så kallade stycksakerna, tog sig under 1960-talet uttryck i större och mer varierade sortiment hos glassproducenterna. Glassen begåvades nu med nyhetsvärde. Varje säsong presenterades nyheter, och många sofistikerade stycksaker såg dagens ljus.

Allt viktigare blev tidsenligheten. När rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen pågick under 1960- och 70-talen döptes en av GB:s glasspinnar till Zoom, eftersom den såg ut som ett rymdskepp. GB:s svåraste konkurrent Trollhätteglass lanserade också raketliknande pinnar, som Zero och Apollo. Senare under 1970- och 80-talen introducerade GB fler glasspinnar döpta efter tidstypiska företeelser, som Skate och Disco, till exempel.

En av GB:s genom tiderna mest populära glasspinnar, 88:an, lanserades redan 1964, fast då av Trollhätteglass. Det var först efter att de båda bolagen fusionerats 1972 som 88:an blev en GB-glass.

Lakritspucken blev för populär

Trollhätteglass ägdes av multinationella företaget Unilever som i och med sammanslagningen fick 30 procent av aktierna i GB. År 1985 tog sedan Unilever över aktiemajoriteten i bolaget, men innan dess hade Arla – som Mjölkcentralen bytt namn till – som huvudägare lett GB till deras största succé någonsin: lakritspucken.

Den djärva idén att blanda vaniljglass och lakrits var dock lite för framgångsrik. Under premiärsommaren 1982 tillverkade bara en enda maskin pucken. Den var visserligen igång dygnet runt, men produktionen räckte inte för att täcka efterfrågan. Förtvivlade återförsäljare hotades av ilskna kunder.

Året därpå var maskinerna fler, men nu hade efterfrågan minskat. Nyhetens behag gällde som vanligt på glassmarknaden.

Skriven av Mats Wickman, journalist och kulturhistoriker

Läs mer