Skärholmsfruarnas protest

Mjölkens viktiga betydelse i samhället kan man se i det stora engagemang som svenska kvinnor visat i historien. Våren 1917 demonstrerade tusentals arbeterskor mot bristen på mjölk och de därpå följande höga mjölkpriserna. Ett drygt halvsekel senare var det dags igen när Skärholmsfruarna 1972 sa ifrån.

1972 hade en minskad mjölkproduktion i landet sedan några år konstaterats. Det producerades helt enkelt för lite mjölk i förhållande till efterfrågan. I maj 1971 lades det fram en jordbruksproposition i riksdagen, där jordbruksministern ”klart och entydigt uttalat sig för mjölkproduktion och för åtgärder att hejda den snabba mjölkminskningen”.

Med anledning av det slöts det s.k. jordbruksavtalet. Målet var att upprätthålla en tillräcklig mjölkproduktion i landet, och därför behövde konsumentpriserna också höjas, vilket inte helt oväntat startade en häftig debatt om matpriser i allmänhet och mjölkpriser i synnerhet.

Debatten kulminerade i februari 1972, då en grupp kvinnor i Skärholmen i Stockholm beslutade sig för att ”strejka” en vecka. Med plakat och protestlistor ställde de sig utanför matbutikerna och uppmanade folk att delta i bojkotten mot mjölkprodukter och nötkött. ”Vi vill ha billigare mat”, var huvudbudskapet, med krav på ett effektivt prisstopp och att moms på maten skulle tas bort.

Nedgång i mjölkförsäljningen

Omedelbart märktes en nedgång i försäljningen av mjölk. Butikerna i Skärholmen kunde vittna om att deras försäljning minskat med nära 60 procent, och enligt Mjölkcentralen minskade mjölkförsäljningen i hela Stockholm med omkring 6 procent under strejkveckan. Liknande protestaktioner syntes också i övriga delar av landet.

En av strejkveckans ”höjdpunkter” var den stora demonstrationen den 26 februari, då nära 6.000 människor samlades i centrala Stockholm för att protestera. På vägen från Humlegården till Sergels Torg skallade kraven, och statsminister Olof Palme angreps i talkörer. Framme vid torget avslutades demonstrationen med ett allmänt möte, där en av initiativtagarna, fru Ann-Marie Norrman, talade till samlingen: ”Det har blivit allt svårare att få lönen för en genomsnittsfamilj i Sverige att räcka till”, sade hon, och fortsatte:

I tidningar har det plötsligt blivit populärt med recept på fattigmanskost. Snart får vi väl veta hur man bakar barkbröd, också. Vad vi i Skärholmskommittén särskilt vänder oss emot är de höga matpriserna. Vi kan helt enkelt inte leva under nuvarande förhållanden.

Skärholmsfruarna ville emellertid inte komma åt jordbrukarna, utan snarare mellanhänderna och de ansvariga politikerna. Mellanhänderna för att varorna blev för dyra på vägen mellan producent och konsument, och politikerna för att de inget gjorde.

Missnöjda med politikersvar

Ett par dagar efter demonstrationen fick fru Norrman och ytterligare representanter för Skärholmskommittén möjlighet att uppvakta Olof Palme och jordbruksminister Ingemund Bengtsson. Det blev en lång diskussion, men fru Norrman var inte nöjd med de svar som gavs. Palme kom bara med sina ”paragrafer” utan effektiva lösningar, menade hon.

Skärholmsfruarna uppmärksammades också i teves Kvällsöppet, där de fick debattera matpriserna med dåvarande handelsminister Kjell-Olof Feldt samt representanter från handeln. Och protesterna gav till slut resultat.

I december 1972, några dagar före jul, beslutade regeringen att införa prisstopp på vissa mejeriprodukter, framförallt på mjölk och ost, ett prisstopp som varade ända fram till den 1 januari 1975.

Skriven av Lisa Qviberg, arkivarie och skribent

Läs mer