"JAG VILL SE HUR BRA JAG KAN BLI"

Skidåkaren Helene Ripa älskar utmaningar och har inget emot att ta ut sig ordentligt när hon tränar. Så det är ingen slump att hon fastnade för längdskidåkning när hon började åka för fem år sedan. Då hade hon inte stått på ett par skidor sedan hon var barn. ”Jag är sån att jag vill se hur bra jag kan bli. Och är det tävling vill jag gärna vinna.”

Helene blev bäst i världen. I mars 2014 vann hon guld på 15 kilometer klassiskt i Paralympics. Hon tävlade i klassen för idrottare som saknar ett ben eller en arm. Själv saknar hon ett ben. När Helene var 14 år tvingades hon amputera sitt högra ben ovanför knät på grund av cancer.

- Det var en väldigt jobbig period, det var nog tyngre än man kommer ihåg. Det hände ju en tid då man vill börja träffa killar. Mina kompisar var väldigt snälla, men det blev ändå så att man växte ifrån varandra. Men idrotten betydde att jag träffade många nya kompisar. Simningen blev en väldigt viktigt del i mitt liv, det mesta kretsade kring den.

Hur kom det sig att du blev en av världens bästa skidåkare med funktionshinder, över 20 år senare?

- Första gången jag åkte skidor i vuxen ålder var 2006. Det var fint väder och vi körde en tur på fjället och det var så roligt att jag fortsatte att åka. Men min benprotes var inte riktigt gjord för skidåkning, så det var inte så lätt. Jag provade olika protesknän och körde bättre och bättre och då ville jag börja tävla och testade Tjejvasan. Det gick jättebra och då ville jag bli ännu bättre.

Så då blev det mer träning och med bättre utrustning. Men jag hade ingen tanke på en landslagssatsning, handikappidrotten tänkte jag att jag redan hade klarat av. Men så i november 2011 kom jag med på första landslagslägret.

Vad är det som är så härligt med att åka skidor?

- Jag älskar att röra på mig, framför allt ute i naturen. Om jag inte får göra det mår jag dåligt. Jag är en sån som tycker om när det är jobbigt och tungt. Och så är det häftigt att följa vad som händer med kroppen när man tränar, att se förändringen. Som skidåkare måste man kanske inte älska smärta, men du ska i alla fall tycka att den är okej. Jag gillar att se hur länge man kan stå ut. Det är en konst att försöka befinna sig strax under mjölksyratröskeln och se hur länge man orkar.

Hur mycket tränar du?

- Inför Paralympics tränade jag ca 500 timmar på ett år, jag har ju ett jobb också. På en vecka körde jag sex pass. Återhämtningen är väldigt viktig, men jag har inte alltid haft tillräckligt med tid att vila. Jag har lärt kroppen att den inte alltid får vila. I stället får jag försöka att lägga upp passen smart för att få ut maximalt av träningen.

Hur viktig är kosten för att du ska orka prestera?

- Jag är väldigt noga med vad jag äter. Jag lagar maten jag äter från grunden och använder inte halvfabrikat. Jag äter vanlig mat och mycket frukt och grönt. Och så ser jag till att få i mig två mellanmål om dagen. Direkt efter träning dricker jag gärna lättmjölk för att återhämta mig.

Kan du beskriva känslan att vinna en guldmedalj?

- Det är som att kroppen exploderar inifrån av glädje. Det är skratt och gråt, så mycket känslor. Och stolthet och lättnad. Jag hade ju gjort allt jag kunnat i ett helt år för att lyckas just den här dagen. Då blir det så otroligt stort. Och så fick jag dela det med min man.

Hur var guldloppet?

- På det tredje varvet kände jag att jag blev trött och att jag inte återhämtade mig, så då lugnade mig lite grann. Men på sista varvet så fick jag höra att avståndet till hon som ledde krympte. Så i slutet av loppet gällde det bara att bortse från tröttheten och i takt med att jag hörde att jag kom närmare och närmare fick jag det där extra grammet med energi som jag inte trodde att jag hade.

När jag gick i mål visste jag att jag hade silver. Och när ukrainskan som ledde kom i mål visade det sig att hon inte hade räckt till - och då kom glädjeexplosionen.

 

HELENE RIPA

  • Född: Augusti 1971.
  • Idrott: Längdskidåkning.
  • Klubb: Haninge SOK.
  • Meriter: Guld på 15 km och silver i mixedstafett i Paralympics 2014, VM-guld och brons 2013. Tävlade i simning i Paralympics sommarspel 1992, som bäst femma. Fyra EM-medaljer simning.