En föregångare till alla nötkreatur anses vara uroxen. Den fanns över hela Europa, delar av Afrika och Asien. Den sista uroxen dog 1627 i en polsk djurpark. I vårt land fanns det tidigt två rastyper, en spensligt byggd ko i norr och en grövre i söder. På 1700-talet nämndes tre typer av kor; den skånska, den småländska och den nordsvenska som också saknade horn.
Idag finns två riktiga lantraser kvar: fjällkon, som är vit med svarta eller röda tecken, och rödkullan, som räddades i sista stund i slutet av 70-talet, när det bara fanns arton rödkullor kvar i Dalarna.
Nötkreaturen i Sverige kan indelas i två grupper:
- mjölkraser som producerar både mjölk och kött
- köttraser som bara används för att producera kött.
Kor förr och nu
På sätt och vis var det kanske enklare förr. På 1500-talet till exempel, höll man sig med egna kor, till och med i Stockholm, och behövde varken handla eller bära hem sin dagliga mjölk.
Men korna medförde också problem. Det bodde cirka 8 000 människor i stockholm och vart och vartannat hushåll hade egna kor som gick på bete. Det blev trångt för folk och fä och i 1580 års stadga blev det förbjudet att ha fler än två kor per hushåll. Med motsvarande kotäthet skulle vi ha 200 000 kor på Stockholms gator idag!
Under stormaktstiden revs och sanerades stockholm. Gator skulle rätas ut och breddas, kåkar och skjul skulle ge plats för fina hus och palats. Mjölkkorna flyttades till Ladugårdslandet (Nuvarande Östermalm). Här låg bl.a. den stora kungsladugården fram till 1670.
Kor och människor som arbetade med kor, var självklarheter på 1800-talets svenska landsbygd. Samtidigt utvecklades industrin och urbaniseringen tog fart. Den mejerimarknad som växte fram påverkade också korna; de utfodrades bättre, flyttades in i nya ladugårdar och var viktiga för landets export och det pågående samhällsbygget.
På den tidens landsbygd fanns helt olika former av boskapsskötsel, från självförsörjning till specialiserad produktion för försäljning. Då var boskapsskötsel mycket tidsödande, både på torp och herrgårdar, och det var kvinnorna som ansvarade för skötseln av korna - under hela livet, från tidig morgon till sen kväll.
För de fattiga kunde kon bidra med lite mjölk, kött och att vara dragdjur. Kon var också en trygghet. Den som hade en ko var inte riktigt fattig. På dåtidens svenska gårdar och herrgårdar med större besättningar, var korna istället en språngbräda som gjorde det möjligt att starta ett lantbruk. Det i sin tur var också bra för hela Sveriges utveckling.